fredag 19 augusti 2016

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...

Storebror, denna lugna, trevliga och tjuvroliga kille som har varit vår i 18 år flyttar till en folkhögskola i helgen. Nu börjar en ny epok för Kaosfamiljen och Storebror.

Kaosmoderns känslor är blandade. De här är ett vettigt och bra steg för honom och det är verkligen dags att han gör något nytt i livet så det är glädje. Samtidigt är det ju sorgligt för oss att vår tid med honom på heltid verkar, i bästa fall, vara över. Tänk när han lindade sina småbarnstjocka armar runt min hals och sa -Mamma jag vill aldrig flytta från dig...

Förundran över livet, det häftiga i att ungen är sig lik när han helst vill ha tallrikar som matchar och är tacksam för allt han får även om det är en vitlökspress. Och så lite avundsjuka över att vara ung och 18 år och flytta till en folkhögskola, lära känna en massa folk och göra nya saker (just när jag ska tillbaka till jobbet som jag haft i snart 15 år).

Sen är det stolthet över att den unga mannen tar steget och att jag inte tvivlar på att han kommer att städa, tvätta, laga mat och handla. Jag är lite upprymd över att jag som Kaosmorsa levererar en jäkligt fin och ordningens man. Men så klart faller den stora oron över mig också. Kastar vi honom åt vargarna? Tänk om han lär känna en massa dårar och om dom inte är snäll mot vår fina kille med de stora bruna ögonen.

Men störst av allt är kärleken till denna underbara unga man som nu ska ut och pröva sina vingar.

Ja jösses så mycket känslor. Jag kommer nog att ägna helgen åt att göra som jag brukar göra vid kriser. Jo, även om det är naturligt så är det en liten kris. Jag kommer att prata med kloka vänner, doppa mig i hav och älv, skratta så ofta jag kan, kramas så ofta jag får och kanske gräva ner någon ros i trädgården. Nu ska vi bära grejer, kram på er

4 kommentarer:

Anna/notonmusic sa...

Å vad jag känner med dig, fattar precis! Det går ju inte att göra som jag gjorde när vår "storasyster" började förskoleklass och åkte iväg ensam i Stora Bussen. Jag kastade mig i bilen, parkerade och smög i buskarna och kikade in genom fönstret till tamburen. Där stod hon och hängde upp sin lilla kappa så ordentligt. Sen smög jag tillbaka till bilen och åkte hem. Det är otänkbart att göra något liknande när de flyttar till folkhögskola! Alla våra har gått folkis och det är den BÄSTA skolformen mänskligheten har uppbådat tror jag. Övertygad om att det blir toppen! Stor kram till kaosmorsan!

Cecilia N sa...

Hihi.
När jag rullade ut med bil och son och ställde kosan mot hans folkhögskola många många mil bort. (Betänk det norrländska perspektivet: MÅNGA mil var det.)
Då, då var det som att om det hade varit en amerikansk film då hade maken och jag sminkats med potatismjöl, eller hur dem nu gör för att de ska se äldre ut.

Fast jag tyckte det var spännande och nu skulle vi ut på äventyr och nu börjar ett nytt liv för sonen (och oss). Maken däremot han duttade på sig ännu mer potatismjöl och började gå med en stapplande gång.

Det är som Anna skriver, en ny variant av det där med att börja lämna hos dagmamman. Men det överlevde vi ju.

Finns det vargar på skolan så finns det olika lösningar på det problemet också.

Heja Storebror!
Heja Kaosföräldrar och -syskon!

Marina sa...

Jag förstår precis det där med alla blandade känslor, den där stoltheten blandad med tomhet...

Kersti sa...

Det är stort när barnen flytttar och man helt plötsligt inser att man inte längre är det nav som allting cirklar kring. Är helt säker på att ni kommer att klara denna "kris" alldeles utmärkt var och en på sitt sätt.

Kram