söndag 27 juli 2014

En nit i livets lotteri...

Så hände det som inte fick hända. Goa grannen, 39 år, förlorade igår natt kampen mot cancern. Ett varmt hjärta har slutat slå, ett härligt leende har slocknat och två vackra busiga blå ögon har slutits. Kvar är underbara kämpande frun och två tappra söner på 11 och snart 13 år. Så jävla orättvist rent ut sagt.

Goa grannen och frun skulle ju bli gamla tillsammans. Sönerna skulle ju få ha sin pappa. Stora garaget byggdes ju för att ägaren skulle ha gott om svängrum för att grejja med saker. Hallå, då får cancern liksom inte komma och sno honom nu, mitt i livet. Mitt på parkeringen stod pojkarnas mormor och sa att hon gärna hade gjort ett deal om att han där uppe kunde ta henne istället eftersom hon kände sig klar.

Sorgen är oerhört stor. Krisvännerna har förlorat sin pappa. Omistlig. Goa grannen kommer aldrig mer att skoja, skratta eller krama sin familj. Orden tar slut. Så orättvist, varför just han?

Vår familj sörjer men i lite olika grad och på olika sätt. Storebror och Storasyster var inte så nära men har ändå en massa minnen som bubblar fram. För Lillasyster har han verkligen alltid funnits eftersom de flyttade hit innan hon föddes. Hon tycker absolut att det borde ha varit regn idag. Lillebrors sorg är nästan fysisk. Han är barndomskompis med deras yngsta. Han står inte ut med att goa grannen inte finns längre. Kommer att bära med sig Goa grannens glädje och bus i hjärtat hela livet. Barnen tacklar sorgen på olika sätt. En del gråter högt, andra funderar och sörjer mer i stillhet. Vi kramas och pratar en hel del.

Själv är jag som en levande sprinkler. Försöker backa upp goa grannfrun med lite mat och sånt men gråter så det skvalar mellan varven. Gråter, pratar och doppar mig i havet. Orättvist är ett ord som ofta dyker upp.

Livets lotteri kan inte beskrivas som annat än orättvist. Det har varit en ynnest att få lära känna Goa grannen och vi får bära honom med oss. Men ändå, han gick på tok för tidigt. Värst är det förstås för hans familj då de verkligen skulle ha behövt honom ett bra tag till. Det borde inte få hända men det hände ändå. Man ska vara tacksam ju färre nitlotter man får i livets lotteri för en del får en hel bunt och man kan aldrig vara säker på hur nästa lott man drar ser ut.

Det absolut enda man kan trösta sig med är att Goa grannen inte har ont längre.

Ta hand om varandra kram

torsdag 24 juli 2014

Den välkommnande bron...


En riktigt lyckad sommar ser bron ut så här lite drygt (jag kan inte lägga ut nya bilder just nu så jag återanvänder). Lägg till ett gäng handdukar, badkläder, filtar och vattenpistoler.

Trädgården torkar, rädisorna har förvuxit sig och vi har målat nästan hela södra sidan. Vi hänger på stranden dagarna i ända. Pratar, badar och tar det lugnt.

Hoppas att ni också har det alldeles underbart. Kram

tisdag 22 juli 2014

Pojkar är pojkar?

För sexton år sedan skulle strax ett nytt barn födas och ett nytt föräldrapar få sitt första uppdrag. Storebror. Killen som lärt oss (eller framförallt mig) så mycket om hur killar också kan vara. Så mycket mer än den här traditionella pojkar är pojkar grejen.

Jag visste att det finns killar som klokt nog bara tittar på när de andra små tjurarna leker herre på täppan och sen konstaterar att den där leken verkar man mest göra illa sig av... Jag har bara haft lite svårt att inte säga: Varför leker inte du och stångas med de andra små tjurarna? Jag känner en hel del trevliga grabbar som inte är beredda att retas, förstöra saker, vråla, slåss och kliva på någons huvud för att komma ett litet snäpp högre i hierarkin utan hellre går därifrån och gör något annat när kompisarna börjar bete sig. Däremot måste jag bekänna att jag inte trodde att det skulle landa en (eller närmare bestämt två) såna gossar hemma hos mig.

Jag har i perioder oroat mig över att Storebror (och Lillebror, fast oro i mindre grad) varit lugna Legokillar snarare än hårda sportkillar. Han sportade ett tag och tyckte det var kul men stod inte ut med allt jobba-då-skrikande, även från folk som inte själva jobbade. Sport funkade men inte "sportfasonerna". Som han själv beskrev det så blev en del kompisar helt "dumma i huvudet" på hockey/ bandy/ fotbollsplaner. Han valde att sluta istället för att vråla tillbaka eller börja fälla folk och veva med klubban. Han har hittat andra sätt att träna på egen hand som fungerar bra för honom.

Trots att jag inte är överdrivet förtjust i traditionella könsroller har jag ibland trillat ner i diket och tänkt att pojkar borde väl.. Och så har jag sagt till Storebror att han borde umgås i flock och säga ifrån. Storebror har lugnt tittat på mig och sagt: Mamma en del är inte så kul att umgås med när man är fler än två, tre stycken och säga ifrån är ju lätt för dig att säga som är mycket liten. En del av killarna är ju rätt mycket mindre, om jag skulle börja vråla åt dom skulle de kanske bli rädda och det vore ju inte så roligt...

Ju längre tiden gått och ju mer jag har tänkt på saken desto mer har jag kunnat le åt mig själv och tänka att pojkar ska väl också få vara som de är. Det är en rolig, lugn, hjälpsam, trevlig och eftertänksam 16-åring vi har. En riktig vän och en sån där som är som gjord för att bli vuxen. Jag tittar på Mannen och ser att Storebror också kommer att bli en Man som man kan gifta sig med och bli lycklig med resten av sitt liv.

Däremot måste jag säga att jag skulle ha blivit en odräglig människa om vi bara haft Storebror. Jag behövde nämligen lära mig tålamod som Storasyster lärt mig om. Att vissas barn inte kan stoppas, bara styras om som jag lärt mig från Lillebror. Lillasyster har lärt mig att man inte ska tro att man vet något om barn bara för att man råkar ha tre sedan innan. Tur har jag.

I höst börjar Storebror musiklinjen på gymnasiet. Han verkar beredd. Grattis till honom på födelsedagen men mest grattis till oss som fått låna honom. Kärlek till er alla.

torsdag 17 juli 2014

Ordning och magiska möten...

Just nu jobbar jag på med att jobba fast alla andra är lediga. Lite speciellt då man kliver upp på morgonen och samtidigt försöker hänga med alla andra på kvällskvisten... Semester och jobb samtidigt. Magiska möten både på jobbet och privat. Möten när man kommer på nya saker, öppnar sina hjärtan för varandra och kommer vidare i livet. Stjärnstunder. Just nu har jag råkat tappa bort en bilnyckel. Inte bra men samtidigt har jag tappat bort den hemma, den kommer fram. Vi har en extranyckel. Får jag välja har jag hellre magiska möten och goda relationer än total ordning. Ibland hinner man inte få både och.

Hoppas ni har det bra. Kram



lördag 12 juli 2014

Avdelning hur tänkte vi där?

Först städade vi, sen åkte vi till en sandstrand och en stund efter vi kom hem tryckte vi i oss chips... Kan ju bara gå på ett sätt förstås. Nåja, det var rent i förmiddags i alla fall...

Barndomsvännen och jag har fått till några verkliga möten under veckan. Vi träffades för första gången när vi var runt 3-4 år och sen var hon dagbarn hos oss och sen gick vi i samma klass. Vi umgicks jämnt. Vi skrattade, bråkade, grät, blev sams och skrattade igen (i alla fall efter ett tag, hon var aningens långsint).

Det är i dagarna 30 år sedan hon och hennes familj flyttade ifrån oss. Hur långt som helst flyttade de dessutom. Stor sorg och ilska var det. Ännu större saknad efter flytten då vi verkligen varit "tighta". Ingenting blev sig likt. Trots det har vänskapen överlevt. Först via brev och någon träff per år (hennes pappa bodde som tur var kvar i stan). Sen blev förstås breven glesare och även träffarna. Dock har vi försökt träffas så ofta livet tillåtit och varje gång är det likadant, man bara kopplar upp sig och kör igång. Pratar om livet och tingen, sorger, skratt och allt däremellan.

Humor och stor ärlighet har varit viktiga för kvalitén i vänskapen. Ibland har vi till och med varit brutalt ärliga. Som den gången då jag utan någon vidare artig omskrivning konstaterade att den dåvarande nya pojkvännen var ett rikspucko. Eller när jag ringde och berättade att vi väntade Storebror och hennes följdfråga var: Tror du att du kan hålla sams med Mannen även om han dumpar dig för någon blondin om några år? Raka puckar som vår vänskap byggts starkare av. Och så ett stort skratt på det.

På något sätt känns det som att vi känner varandras personligheter i grunden. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi träffades för första gången för ungefär 40 år sedan men det funkar ändå. Kanske är det till och med nästan lättare än att syskonrelation eftersom vi inte har samma föräldrar att förhålla oss till. Det är liknande känsla som jag har med de människor jag har jobbat med på de känslomässigt jobbigaste jobben. Man har en stadig grund att stå på, man känner varandra, gillar varandra och vill att det ska funka.

Vi har kommit fram till att vi numera är tacksamma över flytten även om det tagit oss några år. Eftersom vi är så olika vet vi inte om vår vänskap hade överlevt tonåren annars (ett smart sätt att tänka då alternativet, hur skulle det ha blivit om... inte skulle vara speciellt konstruktivt). Då vi numera stenhårt prioriterar varandra när läge finns har vi inte varit så noga med att fösa ihop familjerna. Det där med att umgås familjevis kan ju vara lite speciellt, plötsligt funkar inte barnen eller männen eller så har någon blivit tonåring och bara vill hem och plötsligt får man inte ut det man vill av mötet...

Då vi hade vårt riktiga vi-möte tidigare i veckan gjorde vi familjeträff i alla fall idag. Alldeles underbart. Plötsligt låg hennes dotter och Lillasyster inlindade i en filt på stranden och bara fnissade... Så där som vi gjorde för ca 35 år sedan. Grabben flöt in i resterande flock som vi hade med oss, Lillebror, Storasyster och två trevliga lånebarn. Sandslott, strandtennis, fika, tagen och surr...

Med en sån här dag i bagaget så kan man inte annat än le åt sand och chips på golvet. Vi tänkte rätt och kan dammsuga igen. Det är inte alla som har ynnesten att ha en vän som man träffar och verkligen tycker om 40 år senare. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram



måndag 7 juli 2014

Det är jättekul att ha en hel flock barn men...

Ibland känns det lite mycket. När alla ska byta om o vi ska ta oss iväg någonstans tar allt minst en miljon år innan vi äntligen sitter i fordonet för den obligatoriska vem-ska-sitta-var diskussioner. När man ska på liten nätt middag eller bara hälsa på någon kan det kännas som om vi är en invasion av bufflande babblande babianer, framförallt om vi är lite glada/ retsamma/ nyfikna/ hungriga/ trötta... (och säg den gång inte minst någon i sällskapet är det;-))

Det är som jag brukar säga, att ha en stor familj kräver en del is i magen o tålamod.Även att man inte förväntar sig att allt alltid ska fungera som planerat. Den stora belöningen är att man troligtvis kommer att ha roligare än genomsnittet. Dalarna o oron är större men också topparna. Och håller man sig i skogen så kan man ju buffla o babbla hur mycket man vill. Delar man dessutom familjen lite temporärt känns det plötsligt som en liten familj.

Just nu åker jag tåg med Storebror o Storasyster. Urmysigt, även om jag just fått storstryk i Chicago. Kram på er allihopa <3