måndag 30 juni 2014

Semester, väder o svärföräldrar

Efter en intensiv arbetsperiod o en ännu intensivare fotbollscup med 20 stycken 12-15 åringar är det nu semester.

Och när man pratar semester brukar man alltid komma in på väder. Bra väder önskas förstås men om det inte blir så då? Lets face it, vi bor i Sverige o vädret är ojämnt. Går näppeligen göra något åt. Det är bara att acceptera läget o förhålla sig till det. Vi kan klä oss för -35 så det vore väl konstigt om vi inte klarade av klarade lite svensk sommar ;-).

Och så det med svärföräldrar brukar det också pratas om vid semestern. Svärföräldrar är de människor som burit underbara Mannen genom magsjukor och öroninflammationer, kort sagt, hade de inte funnits hade han inte funnits. Respekt. Sen att man kan
aningens olika o har olika "kulturer" inte speciellt konstigt.Jag känner till o med tvillingar som är väldigt olika.

Så, nu tar Kaosfamiljen strax tåget till Svärfars, oavsett vad de har för väder vill vi träffa dom. Hoppas att ni har det bra allihop. Kram

torsdag 26 juni 2014

Diagnos: Ryckvis

Haft semester en hel dag. Plötsligt står jag i köket och tokskrattar för mig själv. Jisses vilken tur att vi inte är två vuxna med diagnos ryckvis.

Fram tills klockan ett slappade jag helt och hållet. Sen har jag dampat runt både inne och ute. Pysslade ihop lunch, bytt lakan i Storsängen, sorterat barnens driva i trappen med skolsaker in i förrådet, satt om ett par blommor, röjt fram gästsängen, ryckt gräs i någon rabatt, puttat in Lillebrors karate diplom i en ram, tvättat lite, spelat kub med barnen, bakat baguetter och lagat middag...

Inte är det konstigt att man då, när man håller på med allt precis samtidigt, råkar se fel mellan vallmofrö och vitlökspulver så att det blev... ja, vitlöksbröd som luktade mer än de smakade.

Det finns dom som gör en sak i taget och avslutar dom. Och så har jag förstått att det finns dom som jobbar i ett lugnt och jämnt tempo. Sådan är icke jag. Min melodi är ryckvist tokjobbande och det är alls inte säkert att jag blir klar med allt jag börjat ordna med.

Säger som Storasyster sa när vi under dagen pratade om att kroppar blir olika. "Det är bäst att gilla sin kropp hur den än blir, man lär ju inte få någon annan." Lite så är det med personlighet också. Hur man än vrider sig kommer man inte att bli någon annan. Hoppas ni har det bra allihop. Kram

söndag 22 juni 2014

Och ibland blir man bara lite utslut...

Fotbollen går åt skogen. Tjejerna förlorar och förlorar. Gör bra matcher men får inte siffrorna med sig. Och då tappar alla nacken lite och så blir det än värre. Inte för att fotboll egentligen är hela världen men när man är tonåring så kan man behöva vinna lite. Medvind och sol i ryggen, lite mål bara...

Så vad gör man då som tränare? Nu när jag har tränarkollegor har man ju någon att lägga pannan i djupa veck tillsammans med. Fler träningar? Skälla lite? Teori? Vila?

Det enda jag kan komma fram till just nu är lite hederlig kärleksbombning. Att berätta för tjejerna vad de gör för bra saker. Vad man behöver när saker inte går som man tänker sig är ju folk som tycker om och peppar. Som vuxen får man ju ta ansvar för det själv. Ställa sig i hallen och efterlysa kramar när man haft en dålig dag. Berätta för Mannen att man vill höra att man är vacker (och tro honom när han säger det). De flesta tonåringar funkar inte riktigt så. De har inte lärt sig vad de behöver när livet kör ihop sig.

Så, imorgon ska jag och fina tränarkollegorna titta lite på fotboll och peppa varandra så att vi kan peppa tjejerna för det är de värda.

Har ni lite tid över så föreslår jag att ni lyssnar på Jason Diakité, Timbuktu, troligtvis ett av sommarens bästa sommarprogram. Jag ångrar att jag skrev blogginlägget om rasist javisst. Rasism är något annat än lite skepsis mot "främmande". Även om det är vettigt att vrida på begrepp så är det något annat. I höst ska jag och Lillebror se Timbuktu igen. Sköt om er, kram

fredag 20 juni 2014

Går tiden fort?

Igår var det 20-årig bröllopsdag för två vänner. Känns inte direkt som igår de stod, otroligt vackra i bokskogen och höll på att frysa ihjäl. Gästerna frös också. Vi har hunnit enormt mycket sen dess. Både roliga och tråkiga saker men framförallt har vi blivit klokare. Nu 20 år senare tänker man att midsommar brukar vara kall och så tar man på sig ordentligt med kläder. I värsta fall får man klä av sig ;-).

Annars rullar livet på i ett högt tempo. Jobb, fotboll, vardagstricksande och fotboll igen. Ett och annat dopp i havet också för att hålla huvudet i ordning. Funkar som en omstart av datorn.

Stannar man bara upp och njuter, gör en omstart, sover 10 timmar eller skaffar sig en mysmorgon så behöver inte tiden rusa iväg, även om tempot är högt. Hoppas ni har en alldeles underbar midsommar, var ni än är och att ni tar hand om er. Kram

torsdag 12 juni 2014

Rasist javisst...

Min Marockanska vän har skrivit ett långt inlägg på facebook på nationaldagen. Ett riktigt bra inlägg om att vi alla är rasister och att det är naturligt. Vi är rädda för okända saker och har en mångårig vana av att konkurrera om mat, bördig mark, partners osv osv. Kontentan var att det är inte konstigt att folk är rädda och att även de utlandsfödda bör kliva ut och fira nationaldagen. Så långt helt riktigt.

Vad jag tycker saknas lite i analysen är att vi faktiskt i dagens Sverige inte behöver slåss om allt, vi har redan det mesta. Till exempel finns det oerhört mycket mat i detta land. Lite för mycket kan det tyckas ibland när man ser på våra viktkurvor ;-).

Knycka våra jobb? Ha, se dig omkring, de flesta invandrare har jobb och arbetstider som du helst inte skulle byta med. Dessutom räddas dina barn troligen från detta öde tack vare rasismen. Vi anställer också hellre våra lata brorsdöttrars kusiners grannar än en helt okänd med kanske annan kultur.

Utvecklingen behöver framåt och framåt kommer man inte om alla är lika, det blir mysigt i och för sig men utveckling, nej. Det går att skriva mycket i ämnet men till syvende och sist kan jag tycka att när vi sitter i våra fläskiga soffor och säger att vi inte har råd att ta emot folk från krig så tror jag egentligen inte att det handlar om den "naturliga" rasismen som min vän Mackan pratar om. Istället får jag känslan av att det inte är fritt ifrån att vi rent ut sagt är lite ogina...

Nu, Simsons hår har fallit (Lillebrors sedan 1 år sparade hår), examenskläderna snart på, fikat fixat och varenda lärarblomma ordnad. Dags för skolavslutning. Stämningen är på topp. Idag firar vi att vi dragit Storebror genom 9:an. Kram på er allihopa

tisdag 3 juni 2014

Lathet är underskattad...

En en kollega frågar om jag varit nära att bränna ut mig någon gång (det är på tapeten på jobbet då vi har 3 som gått in i väggen). Hm, ja, kanske har jag varit nära någon gång men jag vet inte. Inte för att jobbet inte är stressigt för det är det. Inte för att det direkt är lite på fritiden heller. Av allt man läst, hört och fått berättat för sig om utbrändhet så är det inte själva stressen som är vådlig. Mycket att göra kan man ha, däremot så behöver man återhämtning, vila. På något sätt tror jag att jag räddats av att jag kan vara riktigt rejält lat.

När det blir stressigt, som det ju gärna blir när det är vårflod på jobbet och man har en flock barn, så är det viktigaste av allt att man latar sig och sorterar. Jag har inga som helst problem med att sätta mig på bron och äta en lång frukost även om man kan tycka att jag har en miljard saker som jag borde göra. På bron eller på cykeln eller genom doppet i havet sorterar jag i vad är mitt problem och vad är någon annans. Slappnar av och släpper fram funderingar om hur mycket hjältinna man egentligen ska vara, är det egentligen bra för någon förutom mitt uppblåsta ego om "bara jag i hela världen kan göra det"? Raklång på Storsängen tänker jag viktiga tankar om vad måste jag göra nu och vad kan jag helt enkelt skjuta upp på en obestämd framtid... Mitt focus brukar helt enkelt vara relationer,

Om jag föll död ner imorgon så skulle det bli struligt på jobbet ett par veckor men de skulle klara sig. Det viktigaste uppdraget man har är barnen men inte ens för mina barn borde jag vara evig hjältinna, inte i längden. Förhoppningsvis är ju faktiskt ordningen sån att jag en vacker dag ska dö ifrån dom och de ska klara sig själva.

Så, svaret till min kollega är att jag inte tänker vara ens nära att bränna ut mig. Mitt viktigaste uppdrag måste vara att hålla som människa, prioritera om eller skaffa hjälp, göra vad som krävs för att kunna ha det bra. Livet är varken ett krig eller en tävling, livet är så mycket större, roligare och härligare än så. Så låt oss lata oss mellan varven. Vi är nog som skapta för stress och egentligen kroppsarbete men också att ta igen oss rejält mellan varven. Kram på er

söndag 1 juni 2014

Gräsänka på Hogwarts...

Mannen och Storebror är i Stockholm för Metallica konsert. Kvar är Kaosmodern och 3 barn. I Onsdags var även Storasyster borta så då var vi bara tre hemma. Kändes så otroligt lite folk så man knappt behöver laga mat ;-). Det är kul när en förälder kan göra något med bara ett barn. Trevligt att sakna varandra också. Dock är det roligare att vara två vuxna här på Hogwarts.

Lotta Sjöberg som startat den underbara gruppen Family Living the true story på facebook efterlyste lite alternativa mäklarbeskrivningar på riktiga hem. Jag skrev:
Välkommen till Hogwarts! Husets magiska förmåga visar sig redan i hallen då saker försvinner på ett ögonblick för att spottas ut något halvår senare. Behöver jag nämna att upphittat-lådan innehåller allt möjligt, för ögonblicket 1st jacka, några vantar, en sjal, badkläder och ett smycke? När vattenskadan var ett faktum fick något ljushuvud (jag) iden att det skulle vara ljust golv i hallen, inte så finurligt.

Finurligare färgval på golvet är det då i köket, äkta mörkbrunt, snart hur trendigt som helst. I köket har alla möbler charmigt shabby-chic avskavd färg men till vår stolthet har vi försökt hålla oss ifrån vitt. På kökluckorna gör vi med jämna mellanrum home-make up: läs att vi sätter genomskinlig tejp över den fane´r som spricker. Sovrummet har vackra två nyanser av ljusblått. När det gäller trädgården så väl som blommorna inne så är det Cahrles Darwin och fitest survives som gäller.

I ett av sovrummen håller vi oss med en Basilisk (tonårsson som försöker döda med blickar ;-)). På vindsvåningen huserar två magiska varelser som konstant trollar fram saker ur ingenting och slänger det på golvet... Tvättstugans tvättberg suger antagligen åt sig hela kvarterets tvätt. Uddastrumpor, uddavantar och uddaskor är inte några ovanliga företeelser om man bor på Hogwarts. Varje skåp i hela huset är borttrollningsskåp och hemligen sammankopplade med varandra. Detta gör att man kastar in en duk i ett skåp och ett år senare hittar man det i något annat. Garaget har samma förmåga som tvättstugan men garagets uppsamlingsområde på allsköns skrot är troligtvis ungefär hundra mil.

Glömde förresten säga att parketten på vardagsrumsgolvet är synnerligen hållfasthetstestat, på senare tid genom Mannen och Storebrors brottningsmtacher, tidigare genom att Storasyster åkt riktiga skridskor på det. Till vår lycka hade Storebror knytskridskor så vi hann stoppa honom innan han tog sina första vardagsrums-skär . Det stora beviset för att vi måste bo på Hogwarts är att det händer massor med saker men det är ingen som gjort något. Priset för detta exeptionella boende? Tyvärr, vi trivs så det är inte till salu.

Storebror och magiska Mannen kommer hem imorgon. Vi har haft det jättemysigt här hemma med sovbio nästan varje kväll (alla lägger sig i storsängen och så ser man en film och så får alla somna när de vill). Såsat runt i pyjamasar och lekt med lego. Dock känns det riktigt bra att de kommer hem igen. Det krävs liksom minst två vuxna med magiska färdigheter för att det ska vara riktigt bra här på Hogwarts. Hoppas ni haft en trevlig helg. Kram