tisdag 25 februari 2014

Att bara vara sig själv för en stund...

Kaosmodern är tillbaka från sitt äventyr, den magiska väskan är tillbaka i hallen. En paus i vardagen här. Frotteras med brorsan och syrran i en hel helg. Vi åkte skidor tills våra kroppar gav med sig. Det är verkligen något speciellt att umgås med personer som man delat så mycket med under så många viktiga år. Tänk så vi har retats och småplågat varandra, lekt och skojat, skrattat och gråtit. Det är inte alla förunnat att kunna fortsätta gilla varandra och tycka om att umgås även som vuxna. Personer som i vissa lägen känner en bättre än man själv gör. Såna som kan leverera smarta ledtrådar om hur man funkar och inte ;-). Diskutera föräldrar, barn och relationer med några som har en liknande uppväxt som man själv. I den bästa av världar blir syskon extra goda vänner som man både haft världskrig och fred tillsammans med. Kan vara värt att tänka på när barnen bråkar som mest ;-).

Skönt att göra något som man bara gör för sin skull ibland också. Även om barnen är det viktigaste man har tror jag att det är viktigt "att bara vara sig själv för en stund." Inte "bara" vara frun, mamman och yrkeskvinnan utan sticka iväg och leka lite. Jag tror att alla behöver det ibland, både mammor och pappor. På tal om det, kommer ni att fira internationella kvinnodagen? Kram på er

fredag 21 februari 2014

Livet och vad man gör av sin tid...

Mm, de senaste veckornas händelser runt omkring oss ger perspektiv. Tre familjer som kämpar med cancer. Föräldrar i två fall och ett barn i det tredje. Otroligt tufft. Mycket tankar och känslor "all over the place". Om man får säga så, både positiva och negativa. Glädjen över att någon får komma hem igen, om än hårt medicinerad. Sorgen över att några måste åka till avdelning och vara kvar länge. Är det miljön, något vi äter eller har det alltid varit så här?

Känslan av att livet är outhärdligt orättvist är stark. Det här är saker som man vanligtvis inte brukar vilja tänka på ens lite. Att det plöstligt bara händer. Att vi ska vara extremt glada så länge vi har våra nära och kära och de är friska. Vi vet alla att allt har ett slut...

Vad som än sägs i braskande rubriker i tidningen så har vi en grymt bra sjukvård. De gör verkligen allt de kan. Vi andra kan bara hålla tummarna och njuta av tillvaron så länge det går. Inte skjuta upp stunder av närhet och skratt. Inte tänka att vi gör det roliga sen.

Vi har inte hur mycket tid som helst så det gäller att prioritera. Göra det viktigaste först och skippa det som inte är viktigt. Kanske är det för att jag länge haft den känslan som jag blir lite beklämd över tidningar med ljust och fräscht/ vi har vigt vårt liv åt inredning osv. Jag tror inte att någon kommer att ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte byte tapeter i hallen. Den abslolut enda fördelen med sjukdomar är att man får sig tankeställare om livet. Vad är det som på riktigt är viktigt? Vad vill jag/ vi verkligen göra?

Vi har vår tid i vår hand. I helgen ska jag och syrran ge bort oss själva i 40 årspresent till brorsan. Skidor i fjällen bara vi tre syskon. Roa oss för allt vad tygeln håller. Vilken ynnest. Hoppas ni har en underbar helg och njuter av tillvaron. Kärlek till er alla...

måndag 17 februari 2014

Ibland ångrar man sig lite...

Tänker att hur i hela friden kan jag ha kommit på tanken att skaffa fyra barn. Massa tjat, tvätt, läxor, skjuts och inhandling av mat. Städning, bråk, stök, borttappade saker och ännu mer tvätt.

Jisses, min gammelfarmor med de elva barnen kämpade nog och slet men inte tror jag att hon behövde gå på en massa utvecklingssamtal, föräldramöten, samla pengar till skolresor och fotboll eller skjutsa till dans. Inte hade hon väl några tusentrosorstvättar heller. Om barnen inte hjälpte till så kunde hon helt sonika hota med ett kok stryk.

Hm, att klappa tvätt i älven, baka bröd och förse elva barn med mat och kläder och därtill någon ko och lite smådjur. Låter itne som en dröm direkt. Inte att ta hand om släktens alla möjliga gamla och sjuka heller (eller såna som inte var släktingar och "hörde till huset"). Jag måste ju ha skojat i inledningen av det här inlägget. Redan på klappa tvätt i älven var jag besegrad. Vi har det hur bra som helst nu och de flesta av våra problem är skapade...

Nyss ringde en pappa och berättade att hans lilla barn fått leukemi. Jösses, nu ska jag gå ett varv och titta på de fyra friska barnen och Mannen. Tacksamhet över allt som jag har, inklusive tvättberget. Kram på er

lördag 15 februari 2014

Och ungefär där gick allt åt häcklefjäll...

Varenda käft som jag ringt till vill inte fortsätta i styrelsen. Det är tid och det är lust och jag vet inte vad. Jahaja, nå men vi kanske inte ska organisera oss som vi gjort förr då. Möjligtvis så att vi är släkt med den här generationen, gänget som vill glida genom livet... Det är inte många av oss som behövt visa verkligt mod i vårt engagemang. Kanske är det därför vi inte tycker att vi behöver. Saker och ting kanske måste rasa ihop innan vi begriper vad vi haft.

Ska man tjata eller ska man kanske bara se till att sko sig själv. På samma sätt som jag och en kompis kommit fram till vår egen bästa pensionsförsäkring. Vi ska göra kläder till det här gänget... Kläder som passar riktiga kroppar... Det tror vi kan bli barnens skydd mot att vi tvingas bo hos barnen enligt ett schema när vi blir gamla. Ingen verkar ju längre vilja betala skatt, i alla fall inte när man är frisk, ung och har jobb. Insåg förra veckan att en förlossning i Sverige kostar 30.000 för en som inte är svensk medborgare, bara en sån sak kan ju få en att bli stolt över det som vi har. När man nyss fått bebis vill man inte jobba ihop till en förlossningsräkning, då vill man att Mannen ska sköta markservicen så att man kan amma och köpa blöjor.

När det gäller styrelsen är ju en variant förstås att valberedningen (dvs jag) väljer in mig och folk från vårt tjejlag i styrelsen. Sen kan vi ju bestämma oss för att åka till Barcelona för alla pengarna. Tjoho... Finns där ett problem så finns det alltid en lösning ;-).

Ha en trevlig lördagkväll, kram

tisdag 11 februari 2014

Varför engagera sig?

Har tagit på mig att vara valberedning till sportklubben. Varför då kan man undra. Jag som har fyra barn, ett ruskigt krävande jobb, politiktankar, är fotbollstränare och har ett stökigt hus tillsammans med Mannen.

Anledningarna är många. Det är roligare än en massa annat man kan fylla livet med, mer givande också. Dessutom är kanske sportklubbarna viktigare nu än när jag var barn och tonåring. Tiderna har förändrats. Barn sitter inne hemma. Leker inte burka och spelar spontanfotboll i samma utsträckning som förr. De flesta föräldrar släpper inte barnen till skogs i timmar. De flesta barn kommer inte ens på att de ska till skogen och bygga kojor. De spelar dator, I-pad och DS. Tonåringar blippar på sina telefoner och använder skype istället för att cykla runt.

Jag har inget emot varken internet, datorer, mobiler eller annan teknik. Det är bara det att det måste finnas alternativ. Andra saker att göra och i dagsläget behöver vuxenvärlden ordna så att sånt finns. Så har det väl i och för sig alltid varit, de vuxna har gått före, fixat in ungar på jobb, sparkat ut dom och sen har de unga börjat göra saker automatiskt... Förr gjorde man en del för att man hade ohemult tråkigt. Nu har varken vuxna eller barn det. All dötid kan fyllas ut med lite vänskap med något fyrkantigt. Så därför behöver vi engagera oss, locka ut barnen.

Eller vad tror ni?

söndag 9 februari 2014

Kan man få tyst på en Kaosfamilj?

På väg hem från besök hos syrran o Deep Purple konsert. Storebror, Lillebror, Lillasyster o jag. Mycket intryck från en härlig helg. Ska nu smältas på tåg. Älskar att åka tåg. Det är vilsamt stressfritt o förlåtande. Tidigare i livet, när jag lät nomadblodet svalla åkte jag vansinnigt mycket tåg. Nu som bofast gör jag det också gärna. Tågresenärer överlag är väldigt trevliga, till o med efter snabbtågen, mobiler o laptopar tillkommit.

Det enda lilla kruxet är att 5 timmar av dagens resa kommer att tillbringas på tyst avdelning. Det hör ni ju själva, Kaosfamilj på tyst avdelning. Storebror är helt övertygad om att vi kommer att bli avkastade. Han överväger nog att svära sig fri från släktskap om (när enligt honom) det händer. Själv tror jag att vi har en chans men tror att min vilja att hänga med till Bistrovagnen o låta kortet brinna blir helt avgörande ;-). Önska oss lycka till. Kram på er

torsdag 6 februari 2014

Ibland stannar livet till...

Det enda man kan göra är att ordna lite mat och finnas där. Mitt i gråten finns även skratt, livet kommer nära. Vad är det som egentligen är viktigt? Såna saker blir oerhört påtagligt när någon är riktigt sjuk. Stannar man inte upp och tänker efter finns risken att man kommer att ångra sig... En dag kommer allt att vara för sent. Där tog orden slut, kram på er...

lördag 1 februari 2014

Vi och dom...

Jag förstår att det finns ett behov hos oss människor av att prata vi och dom. Att kategorisera, sortera och skilja ut sig. När barnen var yngre hade jag och ett par kompisar till och med en klubb för det. Hembrända klubben. Den gick ut på att vi, några mammor, träffades och pratade om dom, våra galna familjer. Vi åt mat tillsammans och skrattade så att tänderna skallrade över misslyckanden och knasigheter. Inte sällan var det historier om att vi tappat koncepten och kunde ha gjort saker bättre om vi sovit bättre, hunnit med en stadig frukost eller bara fått en stund att reflektera. Kul, nyttigt och jättebra för vår psykiska hälsa. Familjer, dom, kan göra en galen. När vi ätit klart åkte vi hem till dom och fortsatte att vara vi med dom ;-).

Visst är det bra att prata dom ibland men man måste också tänka att vi är ett vi allihop. Ingenting blir bättre för att man bara kategoriserar. Ställer kvinnor mot karlar, vuxna mot barn, invandrare mot svenskfödda, fotbollsspelare mot hockeyspelare, feta mot magra, norrlänningar mot stockholmare, homosexuella mot straighta, kristna mot muslimer, renoverare mot jag bor bara i mitt hemfolk, missbrukare mot nykterister, svampplockare mot suv-ägare osv. Jag har träffat alla ovanstående "sorter". Tro mig när jag säger att jag hittat coola, smarta, elaka, kärleksfulla, kloka, impulsiva, öppensinnade och inskränkta typer i alla kategorierna. Man behöver prata med sina "dom" och försöka sig på att bli ett vi helt enkelt. Här är en kille som är imponerande bra på att prata med sina "dom".

Ofta hör man folk säga om invandrare att dom borde integreras bättre. Borde inte första frågan då vara vem ska göra det. Ska det vara Erik Ullenhags ansvar ensamt eller ska vi tillsammans göra det? Så visst, fortsätt och prata om dom men när du gjort det en stund, sök upp dom. Så fort man börjar prata dom bör man försöka uppmärksamma sig på sina fördomar. Varför tror jag att suvägare eller svampplockare är på ett visst sätt? Eller ta en sväng ut i skogen och känn att vi till och med är en del av naturen...