tisdag 28 januari 2014

Jodå, det blir en del bus i köket...

Trots att Lillasyster fixat en sån här lapp:
Det är till och med möjligt att det blivit mer... Det händer ständigt saker i Kaoshushållets kök. Storasyster bakar muffins. Lillebror gör läxan på kökssoffan. Kaosmodern har satt en bröddeg (anledningen till att jag är uppe så här länge, jag råkade glömma och även om det är förlåtande halvsurdeg måste den bakas ut). Lillasyster läser Harry Potter uppkrupen på ett skåp. En politisk diskussion bryter ut och plötsligen får Storebror och Mannen för sig att de ska brottas lite.

Må vara att det inte är nyrenoverat (när jag tänker på Mannen och Storebrors brottning och vissa utbrott är det nog tur). Vi bjuder hem folk ändå ibland och de verkar trivas. I lördags hade vi udda-glasbjudning och vi vuxna fastnade i köket hela kvällen. Pratade om allt från könsroller, krig, barnuppfostran, uppväxt till om man verkligen kan skiljas från bra-och-ha-saker. Riktigt intressant med många olika perspektiv. Kanske är det därför jag är både femininist, antirasist humanist osv. För att vi behöver andra och att alla ska få uttala sig och vara lika mycket värda. Såg någonstans att man tänker göra en manskanal. Beror förstås på vad som ska sändas där men spontant så känns det lite tragiskt, män och kvinnor behöver varandra. Vi behöver alltid andra för att spegla oss i och komma på nya saker. Att få höra och se olika perspektiv är spännande och utvecklande. Varför då främja särskiljande? Vi har ett kök att trivas i, ett kök att mötas och att leva i, även om det blir olika perspektiv och lite bus ibland.

Kram på er allihop.

fredag 24 januari 2014

Små och stora sammanhang...

Om man inte hinner/ orkar baka alla pepparkakor man tänkte sig i december så kan man väl göra det den 23/1...
Och annars är nog det Connected det bästa jag sett på väldigt länge. Tack kalebass. En timme lång men mycket mycket bra (ärligt talat har jag sett längre filmer som inte ens var nära bra). Handlar om att allt hänger ihop. Både väldigt tankeväckande, lite skrämmande och samtidigt otroligt hoppfull. Låt oss fortsätta att se det stora hela och inte fastna i små detaljer som när man bakar pepparkakor. Allt vi gör spelar roll, fast en del saker på grymt kort sikt. Andra saker på lång sikt och de är de viktigaste. Och våra handlingar och tankar påverkar andra, framförallt nu när vi är sammanlänkade genom internet. Naturen har vi alltid varit sammanlänkade med, även om vi försöker att rationalisera eller uppfinna bort det. Kram på er allihop.

onsdag 22 januari 2014

Lite stök är inte det värsta som kan hända en människa...

Vardagen är här och rullar på. Jobb, skola och aktiviteter. Enligt family living -the true story skrivs det tydligen en del på familjeliv.se om att ordningskaos skulle vara vådligt och hemskt. Jag vet inte det. Ser man sig bara lite omkring finns det mycket värre saker än lite stök. Goa grannen ligger på lasarettet. Genom livet och jobbet har jag träffat många som haft det riktigt vådligt och hemskt. Barn, ungdomar och vuxna. Det är sällan de pratar om stök i benämningen vanligt hederligt här-lever-vi stök. Jag träffar fler som har haft det jobbigt för att föräldrarna druckit, varit deprimerade eller kammat mattfransar än de som säger att jag behöver gå till psykolog för att vår hall ständigt var i Kaos. Ingen har än så länge sagt att de mår dåligt för att de hade så risiga köksluckor som barn. Mest av allt pratar de om olika sorters känslomässig fattigdom.

I stökiga Kaoshuset är nog veckans jobbigaste att reptilhunden Fluffy (fin ballong) inte överlevde mer än en halv dag i Kaoshushållet. Fluffy är nu efter konstens alla regler begravd i en ask i källartrappan. Enda problemet är att Lillasyster numera inte kan gå i källartrappan längre då hon påminns för mycket om den roliga halva dag de hade tillsammans. Hon är dock inte sämre än att hon tänker inleda förhandlingar om att Flufys sista vila ska vara i Storebrors rum (eftersom hon aldrig är därinne). Resultatet kan man ungefär gissa sig till men hon bangar inte för att försöka ändå.

Så länge man inte har värre problem än en ballong som spricker eller lite stök har man egentligen all anledning att fira, varje dag :-). Kram på er

söndag 19 januari 2014

Hur kan det vara så svårt?

Saker som vi med jämna mellanrum pratar om här i familjen är den enkla kursen i socialt samspel. Att sluta verkligen betyder sluta och att ett nej är ett nej. Vissa saker kan man möjligtvis göra utan att fråga närmare till exempel skotta eller baka en kaka åt någon. Andra saker som att låna någons cykel eller göra något med någon annans kropp är exempel på sånt som kräver ett uttalat ok. Om någon inte vill leka så får man antingen byta lek eller söka upp någon annan som vill leka den leken. Ibland ändrar sig någon mitt i leken och vill inte leka den längre och då är det färdiglekt. Detta är saker som avhandlas på varje dagis och fritids också. Solklart och lättfattligt.

Hur i hela friden kan det vara att vuxenvärlden har så svårt att begripa det så att det behövs manifestationer? Denna välskrivna ledare och Åsa Linderborgs inlägg borde egentligen inte behöva skrivas. Drog man paralleller som Peter X Eriksson så tjusigt gör här så skulle det också bli lättare för domstolar och andra. Varken män eller kvinnor är grottmänniskor längre och de flesta har gått kursen sen barnsben, hur kan det komma sig att man "glömmer"?

fredag 17 januari 2014

Älskar att vara vuxen...

Livet är lättare än det var när jag var tio, jag är nöjdare än när jag var 20 och klokare än när jag var 30. Det är riktigt skönt att vara vuxen. Man vet mer, tar det lugnare har har bättre perspektiv på saker. Jag bråkar otroligt sällan med vänner och har god koll på vad jag tycker är viktigt. Jag har blivit mindre och mindre rädd för allt möjligt och bryr mig på ett sundare sätt om vad andra tycker. Dessutom har jag, eftersom jag är frisk och har ett jobb, stora valmöjligheter när det gäller allt möjligt...

Men kanske det allra bästa är att man vet så mycket mer om att hantera livet numera. Igår bestod hela dagen av känslor som svämmade över. Träffade på flera oerhört sorgliga situationer, såna där som man bär med sig. Då är mitt absolut bästa trick att cykla iväg till badhuset en liten sväng. Finns nästan ingenting som man inte kan "bubbla och bada bort."

Idag klev jag upp tillsammans med barnen. När alla utom jag hade gått ut såg hallen ut så här:
Julen har fortfarande inte hoppat ner i lådor. Det var kallt ute. Jag log och gick och la mig igen. När det är mörkt och kallt behöver man vila mer. Tids nog blir det vår och sol igen. Jag sov en stund och sen gjorde jag en djupdykning i Caitlin Mornans Konsten att bli kvinna igen. Skrattade så att jag grät även nu andra gången. Den är fantastisk.

Förra sommaren sa jag till tjejerna i mitt fotbollslag (de var 12-13) att livet blir bättre och bättre och att de skulle köra igång och längta till de blir 42. Jag hade fel. 43 är ännu bättre. Jag tycker att det är en fröjd att vara vuxen. Vad tycker ni? Kram på er

måndag 13 januari 2014

Tjugondag knut och julen har inte dansats ut...

Kaosfamiljen lever vidare med varendaste tomte. Pepparkakshusen, julstjärnorna och ljusstakarna står orörda i sina fönster. I helgen hade vi inte tid. Ikväll var Storebror lite krasslig och vi hade varken orken eller lusten. Äh, spela roll gummiboll (som man sa på skolgården när man var liten). Det lyser fint över allt och livet är ju inte någon tävling. Det funkar fint att vara sist också. Någon dag gör vi väl ett litet ryck. Fram till dess har vi julen kvar här.

Kärlek till er alla. Kram

lördag 11 januari 2014

Nu är det jul igen...

När det ser ut så här när man vaknar känner man sig glad över att man inte tagit ner julprylarna än.
Gratis insynsskydd med julstämmning och stora motionsmöjligheter. Snön vräker fortfarande ner och allt blir förunderligt lugnt. Vi skottar och sopar med jämna mellanrum. Facebook svämmar över med jösses-så hemskt-varför-drabbar-snö-mig uppdateringar. Snö är som mycket annat i livet, något som dyker upp ibland och ska hanteras (framförallt om man bor i vår del av världen). Så är det att vara kvinna, man, barn, människa osv. Vi får påverka det vi kan påverka men väder kan vi inte göra något åt, bara försöka ordna det på bästa sätt tillsammans.

Snöbekämpning kan vara vilsam om man har tid på sig. Ibland skottar någon granne också, ler, pratar lite och börjar skotta igen. Tystnaden är stor, även om det är snöstorm, inne känns det som om någon lagt ett ylletäcke över huset. Nå men då så, vi kan ha julmys nu igen då.

Kusinerna, Storasyster och Mannen gick till badhuset. Storebror spelar schack med Lillebror. Lillasyster har läser Harry Potter. Själv eldar jag i spisen och njuter av tillvaron. Välkommen snön, bättre sent än aldrig.

Hoppas ni har en mysig lördag. Kram

onsdag 8 januari 2014

Vådliga, vansinniga, varma, välkommna vardag...

Vardagens stålbad äger rum nu. Kaosfamiljen transformerar sig från att vara ett drönande ledigt lovgäng till att bli en hyfsat duglig vardagsflock. Det går lite så där men det är bra. Dags för jobb, skola, fotboll, karate, dans, konserter, läxor och allsköns roligheter igen.

Mycket häftiga härliga och roliga saker inplanerade i vår. Det blir också en del på-soff-locket-vilosamma saker som Tomas Sjödin beskriver i sin bok Det händer när du vilar. Vardagsvila, släppa allt och ta det lugnt. På sofflocket eller ute i skogen... Pratade en stund idag med en kollega som alldeles nyss haft näsan i väggen om det. Det kloka i att göra ostressiga avbrott i vardagen. Att det är de små sakerna som vi gör i vardagen som avgör och att det sällan är alltigenom jobbet som bränner ut någon. Hemmet kan vara minst lika stressande om man ändrar, fixar och har höga krav. Missar den viktiga vardags vilan...

Guldkanten på vardagen imorgon. Lediga torsdagen. Lillasyster blir 9 till våren men varken Mannen eller jag har några planer på att skaffa oss utgifter så att vi behöver jobba heltid. Tids nog hinner vi med det. Jag har sagt till min chef att hon får slita mig i håret resten av dagarna men att jag vill vara ledig på torsdagarna. Jag tror att både jag, familjen, kollegorna och de jag träffar tjänar på det. Down shifting eller frivillig enkelhet kallas det visst. Jörgen Larsson har visst till och med doktorerat i ämnet. Jag är i alla fall nöjd.

Ganska kul att kollegan på gränsen till utbrändhet också berättade att hon blev inspirerad av vårt stök, lugn och mysiga kök (även om hon konstaterade att vi inte har någon speciell stil) när hon var förbi för några veckor sedan. Med lite frivillig enkelhet är vardagen ok. Hur går det för er att komma igång med vardagandet? Kram på er

lördag 4 januari 2014

Hur står du ut med att leva med dig själv ibland mamma?

Frågan kommer från tonårssonen när jag berättade om min senaste tur-som-en-tok-grej på cykelfronten. Glömde låsa min mormors cykel igår när jag for till jobbet och sen när jag kom med bussen var den borta. Hade dock sett någon som cyklade bortåt. Reflekterade till och med över att såg ut som om hen inte var så van att cykla på ishalka.

Anfäkta anamma, min mormors cykel! nåja, jag åkte ut till E4:an och där stod den, låst men nyckeln var fortfarande i. Jag betraktar det som om någon bara behövde låna den en stund. Nu är cykeln hemma igen. Jag skrattade hela vägen hem.

Det klart att jag blir galen på mig själv ibland. När jag tappar bort grejer och strular till det. Ibland går saker fullständigt och irreparabelt åt skogen, men oftast funkar det förvånande bra eftersom jag sällan får panik. Tonårssonen har stor lust att fostra till mig. Precis som otaliga andra jag träffat genom livet. Budskapet har varit Jenny du är alldeles underbar men skulle du inte göra mer av det och mindre av det? Skulle du inte lära dig att...

Men, zebror är alltid randiga och i grunden är nog den här zebran rätt nöjd med sig. Om jag inte skulle vara så här knasig hade jag inte varit jag och även om tonårssonen inte är imponerad (behöver inte tonårssöner vara), så har jag rätt mycket överseende med andra också. Som till exempel att Mannen tycker att det här var en fantastisk plats att torka en påse på.
Jag upprörs inte heller över att någon gör en "gogosbana" på toan nere och använder skor som "badkarsskydd". Ler snarare åt att det är innovativt.
Ibland får jag för mig att jag har roligare än genomsnittet just bara för att jag inte har full kontroll på allt och är måste ha ordning. Man får sig ofta ett gott skratt efteråt. En vacker dag kanske Storebror också kan se tjusningen med sin mor och att man behöver leka även om man är vuxen. Eller också inte men då är det hans problem. Så jag ler mot tonårssonen, även när han säger att han inte förstår att hans pappa står ut med mig, och säger att det förstår jag. Dessutom har jag inga problem med att dela med mig av mina katastrof/ mirakel historier. Hoppas livet leker för er också. Kram

fredag 3 januari 2014

Utveckling pågår och vem ska göra jobbet?

Ett intensivt år med decemberfinal är slut. En hel del ledighet med tid för återhämtning. Nyårshelgen har varit riktigt fin. Samtal med kloka släktingar och vänner. Tid för återblick och lite utvärdering. Tankar om balans och att leva i kärlek. Relationer. Nya och riktigt gamla bekantskaper i en salig blandning där man resonerat om saker på nya sätt. Utveckling pågår...

Jag brukar ha en massa ta det lugnt, stressa mindre, krampa inte över ordning osv löften till nyår. I år hade jag bara ett löfte. Att diskutera mera. Framförallt ska jag prata med alla jag träffar om vikten av att nyttja demokratin och rösta i höst.

Och så ska jag diskutera såna här saker. Eftersom vi har fått äran att låna två kusiner så blev diskussionen vid kvällsfikat rätt intressant. Det finns hur mycket som helst att prata om, i alla möjliga sammanhang... Hur vill vi ha vårt samhälle egentligen och vem ska göra det?

Mannen lär nog snart förbjuda mig att gå på möten. På dagens medlemsmöte i sportklubben tog jag på mig att vara valberedning. Djupdykning i vem som ska göra jobbet alltså ;-). Faktum är att jag tycker att det är vansinnigt givande att engagera sig för något annat än sig själv, sin familj och sitt boende. Det ger mervärde till livet. Nu återstår frågan om jag (och förhoppningsvis några fler) kan få andra att känna samma sak.

En annan vinkling är att Mannen och barnen får det lite lugnare då jag också håller på och ordnar med saker på annat håll, det beror helt på hur man ser det ;-). Sport, politik osv. Vad tänker ni om engagemang och vem som ska göra jobbet?

Och gott nytt år på er...