Kaosmodern- med rätt att tråka ut och inte vara problemägare...

Till och med i ett äkta Kaoshem finns det gränser. Eller kanske man kan säga att det borde finnas. Gränser för stök, när det blir bortom allt tvivel stört omöjligt att hantera. När ett ställe i huset helt enkelt har ett sånt överflöd av uppfinningar, lego, sockar, plastgubbar, pyssel och pinnar så det i praktiken inte går att vara där. Övervåningen i vårt hus, där mellansyskonen huserar, har skenat över denna gräns med råge.

Lillebror ligger på vardagsrummsgolvet som en slips. Killen som norpat åt sig båda släkternas anseliga mängd hamstergener. Sparar på allt och har alltid gjort. "Det ni tycker är skrot blir skatter för mig. Man kan alltid göra nya saker av det, en del saker vet man bara inte vad än". Han säger att han aldrig mer har tänkt att städa. Hans plan är att spränga sitt hus varje gång det behöver städas. För någon dag sedan packade han ut alla saker i det angränsande genomfartsrummet. Det stället behöver man numera machete för att ta sig igenom. Lillebror ligger här i vardagsrummet och ylar att han hellre dör än städar.

Storasyster har barrikerat sig i sitt rum. Hon har inte ätit något idag eftersom hon har en sån taskig mamma. Jag nekade henne att åka till kusinerna då hon inte gjort det hon ska. De allra mesta av hennes saker ligger nerpackade i flyttlådor då vi gjorde om i hennes rum för ett par månader sen. Resten av grejjerna ligger omkringströdda på golvet i rummet i en salig röra. Storasyster har dessutom en del matte som hon borde göra. Ingenting händer, Storasyster blir oerhört trött av bara tanken på att ordna till något, oavsett om det gäller ordning eller skolarbete.

Och jo, jag känner igen känslorna som de här underbart fantasifulla, kreativa och drivna barnen har. Känslan av att helt tappa armarna och att ingenting någonsin kommer att bli bra. Däremot så är deras känslor inte mitt problem. Det ska göras och göras ordentligt men det gör inget om det tar tid. De väljer själva när de ska göra det men jag skjutsar/ sponsrar/ säger inte ja till några som helst roligheter förrän det är löst. Drottningen i Stökriket bestämmer helt enkelt (tillsammans med Mannen). Jag tjatar inte heller eftersom det inte är mitt problem.

Det där är en svår balans. Vad är mitt och vad är barnens problem. Storebror har en babiljard pantflaskor i sitt rum... Några i säck, ser nästan ut som någon sorts julprydnad.

Inte mitt problem. Barnens skolarbete är, när de kommer upp i högstadiet inte heller mitt problem. Om tre och ett halvt år är Storebror myndig. Mer om problemägande en annan dag. Inget julpynt än. Idag byter jag ringsignal till Fairytail of Nex York. Ha en trevlig lördag kväll. Kram