Tillbaka i skolbänken...

Var till Storasysters klass en stund på förmiddagen. Högstadiet. En nostalgitripp där jag ler och konstaterar att världen är sig lik. Det kråmas, sminkas, puttas, retas och skrattas. De flesta går till skolan för att träffa kompisar och för att kika lite på de där andra, det andra könet. Det är inte 22 tomma burkar som ska fyllas med kunskap som sätter sig i skolbänken på NO:n. Det är en hel bunt unga människor med huvuden fyllda med tankar på annat och kroppar som bara vill röra på sig. Som det brukar vara alltså och Björklund får säga vad han vill, jag tror inte att det skulle hjälpa med mer betyg och piska på elever/ lärare/ föräldrar/... Det bara är så...

Och på tal om kunskaper så pratade vi gymnasiet på jobbet för någon dag sedan. Jag vete fåglarna om jag lärde mig något så där hard-core kunskapsmässigt i gymnasiet. Däremot hade jag oerhört intensiva år och lärde jag mig EXTREMT mycket om livet, relationer, vänskap, kärlek, svek, känslor och människor. Saker som jag har haft bra mycket mer användning av än skillnaderna mellan rosenkvarts och fältspat. Stenar kan jag googla fram när jag vill. Livskunskapen fick jag inga betyg i men oj vad det har hjälp mig i livet framåt.

Jag tänker att det är mycket kunskap (framförallt i nuvarande it samhälle) som man inte behöver men att den gamla vanliga livskunskapen aldrig någonsin kommer att gå ur tiden. Jag träffar fortfarande nya lärare och får nya lektioner och hoppas att jag ska fortsätta utvecklas i ämnet livskunskap. När jag tänker på saken tycker jag nog att det viktigaste med den traditionella skolan är att man lär sig att söka fram kunskap, tycka om sig själv och andra och att klara sig socialt. Vad tänker ni om det?