onsdag 14 november 2012

Just nu är Storasyster försvunnen...

Hon har hjälpardag idag och vi brukar äta vid fem. Eftersom klockan är kvart över sex så tycker jag nog faktiskt att hon är lite försvunnen. Har försökt ringa på mobilen men inte lyckats nå henne. Även om det gått en timme sen hon kanske borde ha varit hemma så tycker jag inte att hon är så mycket försvunnen. Hon gör väl något roligare helt enkelt. Kanske badar hon på badhuset eller så har hon fastnat på Biblan eller håller på och tränar för någon dansuppvisning hos någon kompis. Vad vet jag, här är hon i alla fall inte och vi får prata lite om det när hon kommer hem.

Nyss ringde det en kompis och undrade om hon var hemma. Jag sa att jag inte har någon koll på vart hon är just nu. ÅÅÅÅÅHHHH säger ni, det kan ju ha hänt något riktigt hemskt. Jo, tanken har förstås slagit mig men det är så ytterst otroligt så det är försumbart och ingenting hjälper om jag börjar "go bananas" ringer polisen, river upp hela samhället, startar facebook-grupp eller lägger mig här och vibrerar sönder av oro.

Att ha fyra barn och en massa andra människor som man tycker om innebär att man antingen kan låta oron eller tilliten styra. Man kan förstås försöka knyta fast dom, ständigt ha koll och veta var de är. Kräva ständiga lägesrapporter via mobil. Göra kroppslig scanning en gång i veckan av alla, ha gps i jackan och skjutsa överallt. Tvinga på reflexväxt, flytväst, fallskärm, säkerhetsbälte och hjälm samtidigt.

Livet är farligt och det krävs mod för att låta sina älskade leva. Min mamma släppte ut mig och det gick bra. Det var fler mammor som släppte sina barn också. Magnus Uggla sjunger i ämnet här. Jag tror inte att samhället är farligare nu än förr. Skillnaden är att vi vet allt möjligt elände som händer överallt. Så fort något händer blir vi informerade, från alla håll, flera gånger. Så att vi till slut tror att det är OTROLIGT vanligt att hemska saker händer. Så att vi blir väldigt rädda.

Storebror och Mannen åkte bil till staden för en stund sedan. Faktum är att all statistik talar för att jag borde koncentrera min FULLSTÄNDIGA oro för dom. Kolla däcken, bromsarna, medtrafikanter osv. innan de åkte. Kanske be om polisescort. Trafik är det farligaste av allt och en del sätter sig i bilen flera gånger per dag, frivilligt ;-). Naturens gång är att mammor behöver släppa sina barn, till och med ut i trafiken. De allra flesta överlever till och med åratals bilkörning, själv har jag överlevt 24 ;-).

Livet har inga garantier men vi behöver släppa, ha tillit till världen. Det kan inte ska vara meningen att man ska veta exakt vart alla man tycker om är varje minut. Roligare än så borde väl ett barn (eller förälder) få ha eller ska man bli tvungen att plocka upp mobilen så fort man kommer på något kul, kolla klockan och fråga om lov om hur kul man kan få ha och hur länge? Och sen då... Ja, vart var vi nu igen... Borde inte vi alla få vara friare än så? Är det inte dags att vi avskaffar mobilslaveriet?? Vad tänker ni?? Kram på er

2 kommentarer:

Grodmamman sa...

Ibland undrar jag hur vi klarade oss på 70-80-talet när vi inte hade mobiler! Då fick man en tid man skulle vara hemma från kompisarna och hade en hederlig gammal armbandsklocka att hålla koll på tiden med. Senare kom digitalklockorna med alarm...
Man måste våga släppa taget och inte oroa sig för allt. Då blir man ju knäpp till slut!
Kram

KaosJenny sa...

Ha Ha, jo, Grodmamman, det är intressant att fundera på ibland att det faktiskt funkade förr... Lite perspektiv... Oro gör en galen... Kram