söndag 29 april 2012

Värdelösa tandfen

Lillasyster har det inte lätt. Hennes tandfe är den absolut sämsta man kan tänka sig. Inte en gång att det går automatiskt att hon får en peng för sin tappade tand. Oftast får hon rent ut sagt försöka tjata fram henne och det i flera dagar. Och alltid är hon den sista som får göra allt, ständigt för liten. Stackars stackars Lillasyster. Det är inte lätt att vara minst. Samtidigt finns det ett helt gäng fördelar med att vara minst också. Vi "spökar" inte så mycket på hur hon har det i skolan, hur hon ska klara det där med kompisar osv osv. Lillasyster funderar inte så mycket heller. Kors i taket, hon har ju tre storasyskon som klarar det mesta. Tanken slår liksom aldrig henne heller att hon inte skulle klara det. Inte tror hon på allt hon hör heller och hon kan på ett självklart sätt håva in en kram från vem som helst i familjen. Och det klart hon kommer att ha nytta av sin "tjat-förmåga" längre fram i livet. Låter vi bara bli att berätta för henne att hon är liten och gullig har hon det egentligen ganska bra. Vi stoppar dessutom sällan hennes olika projekt eftersom vi har så mycket annat att fundera på.
Tidigare tyckte jag nog lite synd om mig själv för min plats i min barnaskara och hade jag dåligt samvete och tyckte synd om barnen för en massa saker. Stackars Storebror som har så många syskon. Stackars Storasyster och Lillebror som är klämda i mitten och varken är störst eller minst. Och stackars Lillasyster som har så värdelös tandfe osv. Dåligt samvete och tycka synd om grejjen är inte bra för någon. Plötsligt ordnar med saker som man inte ska och försöker kompensera för saker som man inte kan göra något åt. Du bor där du bor och har den familj du har med dess för och nackdelar. Numera leker jag mer med tanken att varje barns stork landade i precis rätt hus. Attityden blir ungefär "jag kan krama dig och tycka om dig unge men det är ditt liv och det är ditt uppdrag att lära dig att hantera det." Vad tänker ni om det Bloggläsare? Ha en fin dag...

fredag 27 april 2012

Imponerad tonåring?

Jo, det börjar vara svårt att få imponerade blickar från tonåringen (eller för den delen hon, nästan tonåringen). Maten är i bästa fall ok och det är inget oh, jag vill vara som du mamma... Ibland får man ta till hemskt mycket fantasi för att höra mellan raderna att man är ok... I förrgår lyckades jag dock få Storebror att strö superlativ omkring sig i otrolig mängd. Skulle skjutsa in honom och en kompis till staden för medverkan i musikband. Kom hem, slängde fram potatisburgare och sen skulle vi åka. Kruxet var att jag hittade INTE EN ENDA av de två bilnycklarna. En visste jag låg på jobbet inne i staden, den andra hade Mannen haft dagen före. Ringde Mannen, nix pix, han hade ingen aning, han brukar ju hänga upp den. Hm, bil men ingen nyckel... Storebror, vi behöver cykla iväg och hämta en bil, skulle du kunna messa din kompis och säga att han gör sig redo eftersom det kommer att bli liiite tight med tid??? Och det var här som Storebror började svänga sig med de stora god-orden... -BRAVO MAMMA!!! (Grimash) DUKTIGT MAMMA, HUR LYCKAS DU?? MEN ÅHHHH!! JA MEN DU ÄR JU BARA BÄST MAMMA!!!!
Jag tackade så klart och valde att tro honom, man får inte vara så knusslig och analyserande jämnt. På samma sätt som att jag väljer att tro Mannen när han svarar ja på den direkta frågan om han tycker att jag är vacker. Äntligen liksom. Till slut blev det så att en kompis till mig skjutsade oss. Slutet gott allting gott men magiskt nog fortsatte Storebror hela vägen till stan att beskriva sin mor i stora positiva ordalag för sin kompis. Obekvämt nog kom det igår fram att det inte alls var Mannen som hade den andra bilnyckeln sist. Kaosmoderna var, som vanligt, den som lagt sista handen på en spårlöst försvunnen pryl (tyckte innan att det kändes skönt att för en gångs skull få le så där överseende mot Mannen). Nåja, allt är som det ska då. Sebror är alltid randiga, Kaosmödrar förnekar sig inte och tonåringar KAN vräka ur sig superlativ men det sitter lålngt inne. När jag tänker på saken är det sistnämnda väldigt naturligt. Det är bara att känna lugnet, jag var likadan i 13-årsåldern. Man kan inte beundra någon stenhårt om man ska frigöra sig. Bilden ovan är Storebror när han vill lana eller något... Det finns goda förhoppningar om att han ska klara sig bra i livet ;-) Hoppas att ni har en fin fredag! Kram PS (Kan inte någon berätta hur jag ska göra nya stycken numera, det här blir ju dödsjobbigt att läsa...)

tisdag 24 april 2012

Veckans klokisar...

Tro för all del inte att det har slutat, plötsligt händer det. I stressiga ytliga mediala sociala internet-samhället så finns det bara där. Mitt i alltihop så får man till såna där äkta möten med människor IRL. I veckan har jag haft förmånen att delta i flera såna där stunder då ögon och hjärtan möts. Alltid intressant att träffa människor som funderat över livet och kommit fram till saker. Genom att lyssna och utbyta tankar händer det verkligen saker hos en själv. Otroligt häftigt, stjärnstunder...
Kändisar i all ära men jag tycker att vanligt folk är nog så fascinerande. Hittills har veckan bjudit på stjärnstunder med en kvinna med fysiskt handikapp, en medelålders muslimsk man, en ung narkotikamissbrukare, en praktikant, en hel bunt fotbollsspelande 11-åringar, en kompis och en äldre dam på bussen. Kloka människor att lära sig saker av... och det är bara tisdag än... Tänk vad mycket jag kommer att ha hunnit med innan veckan är slut om det fortsätter i den här takten :-). Att sen komma hem till ett litet stökigt hus med en härlig man och fyra friska barn är ännu en gåva. Fler stjärnstunder... Tacksamhet, eller förresten, det är bara förnamnet, känslan går inte helt att beskriva med ord. Ett stort mått av ödmjukhet också, vilken otrolig tur jag har som får vara mej. Hoppas att ni också har det bra alla fina. Har ni också turen att ha stjärnstunder med klokisar? Kram på er

måndag 23 april 2012

Tråk-värnare eller teknik-kramare?

Kaosmodern har idag "blivit med" ny oärvd telefon. Känns nytt... En sån där riktigt äkta ny med touch och internet. Nästan ifåne och det är väl nu vi får se hur det blir. Kommer jag att bete mig som en (äh, jag säger inte vad jag tänker men det handlar om små pojkar som just upptäckt nåt;-)... någon som alltid petar på den... På bussen, i bilen, båten och i smyg vid fikat? Nåbar varje vaken stund? Kommer jag att börja svara på frågor om vart läsläxan tagit vägen och övriga hur, när och varför från diverse familjemedlemmmar? Kommer jag att känna mig naken om jag glömmer den hemma och ha signal så fort det "händer något" i luren. Skaffar jag appen som fjärrstyr micron? Ständig aktivitet med 17 matcher wordfeud med "kompisar"? Morotsland på facebook? Kommer jag att lita på ett regn-moln när jag ser det eller googla fram att det omöjligt kan stämma? Tror ni att jag kommer att fortsätta ha naturlig tråk-tid/ ställ-tid eller kommer jag att lockas vara konstant uppkopplad? Vad tror ni, blir jag en tråk-värnare eller teknink-kramare? Kram på er

lördag 21 april 2012

Snö, knasig teknik och Breivik...

Blötsnö så långt ögat når. Känns som om det skulle krävas varmfodrad dykardräkt för att göra utflykt... Nåja, då får vi väl göra andra saker då... Och så det där med tekniken. Uppgradering av facebook (vägrar för det mesta) förändringar på Blogger (helt demokratiskt genom tvång) och borde man kanske skaffa ny telefon. Den lånade funkar inte så bra, jag är mest arg. Ah, jag har just varit i Storforsen, otroligt häftigt. Genom att uppleva norra Europas största obundna vattenfall inser man hur liten man är och hur stort livet är och hur liten betydelse det mesta som man funderar på egentligen har. När jag kom hem hade Mannen kört igång med operation jätteröjning inne hos Lillebror stök. Killen som samlar på ALLT och lätt hade platsat i ett sånt där snuskprogram om han haft egen lägenhet. Eftersom han inte ska ha egen lägenhet än så är det inget större problem. Vi släpper det till ohållbarhet och sen röjer vi. Nu var det dags och till och med skrot-nisse är nöjd så här efteråt. Nu på förmiddagen har vi diskuterat Breivik utifrån den här artikeln, barnen har kommit och gått i diskussionen. Storasyster var frekventast och hade riktigt kloka resonemang. Om det nu går att ha det, det är en väldigt svår och stor fråga på många sätt... Hur mycket mediatid borde han få? Är han frisk? Straff? Vad är terrorism? Har någon rätt att starta krig? Får någon någonsin ta livet av någon annan? Vad i hela friden är ett försvarskrig? Finns ondska? Går det att gardera sig från nya Breivikar? Det blir nästan fler frågor ju mer man diskuterar och verkligen häftigt att höra barnens resonemang i ämnet. Tekniken ja, Insha'Allah är nog det bästa sättet jag kan uttrycka det på. Troligt är väl att jag köper ny telefon, hänger lite mindre på fejjan och Bloggar vidare om det inte blir för krångligt. Helst hade man velat ha det som det alltid varit men det är ju förstås inte möjligt, förändring är en del av livet och ännu mer numera verkar det som. Informationssamhället går snabbt och har sina för och nackdelar. Utan informationssamhället hade vi inte vetat så mycket om någonting och framförallt inte så snabbt, på gott och ont. Som vattnet i Storforsen drar livet fram, föränderligt förunderligt och härligt. Ha en trevlig kväll

tisdag 17 april 2012

Tid med vattentäta skott?

Jajjemän, jag tar med mig jobbet hem och du kan verkligen hoppa upp och sätta dig på att jag tar med mig hemmet till jobbet... Inte jämt men vad vore jag för typ om jag inte gjorde det ibland undrar jag? När det "behövs" så gör jag det och det är väl ingenting att hymla om heller för jag tror med handen på hjärtat att vi är fler. Tycker inte ens att det är fult eller hemskt utan mer naturligt. Om det hänt något stort, roligt eller hemskt på jobbet så är det klart att det påverkar fritiden och om familjen rykt ihop på morgonen eller om det är något speciellt med något av barnen/Mannen eller så så SKA det väl påverka. Är jag inte först och främst människa kanske? Alla som jobbat med någon som separerat, haft sjuka/ döende anhöriga eller något annat livsomtumlande för sig förstår nog naturligheten i det hela. På något vis är vi som förryckta när tänker att tid kan delas upp i sån och sån tid med vattentäta skott emellan. Och äh, låt oss dra en gammal filt över sånt som familjeussel och kvalitetstids-stress. Här är en kille som skrivit bra om det.

Det viktiga är att vi är ärliga mot oss själva och de personer vi har runt omkring oss. Kan räcka med att säga att man haft en tuff dag på jobbet eller att man sliter med saker på hemmafronten om man inte vill/kan veckla ut sig. I relation med andra och som förebild för barnen bör jag försöka reda ut i alla fall för mig själv hur jag fungerar och tackla de känslor som dyker upp. Prata med barnen och hjälpa dom att hantera sina känslor. Prioritera tid och stå för prioriteringarna. För mig är ställtiden på bussen eller cykeln jätteviktig. Livet är här och nu. Tid är viktig och KA:s gamla tes om att intresset aldrig ljuger är lika aktuell som någonsin. Du lägger tid på det du tycker är viktigt helt enkelt, all tid räknas, inte bara ensamtid, partid eller kvalitetstid utan alla 24 timmarna om dygnet. Människan Jenny är jag hela tiden. Hm, dags att surra lite med Mannen och sen sova (i den ordningen). Vad tänker ni om tid? Kram på er

söndag 15 april 2012

Balans i myckenheten...

Jo, det har varit lite mycket nu... Massvis med roliga saker. Stor kusinträff för barnen i dagarna tre och själv "tokumgicks" jag med mina syskon. Härliga underbara dom, en massa bra samtal med nya tankar. Därtill är stan involverad i sm-final i hockey, vi har jobbat, ordnat med klädbytardagar, haft löss och så det vanliga praktiska joxet. Man säger ju ofta "det är lite mycket nu"... Sanningen är ju att det ofta kan bli hur mycket som helst i en Kaosfamilj. Det finns liksom en viss myckenhet inbyggd så om man inte passar sig kan det dra i väg åt alla möjliga håll utan att man egentligen har någon aning om hur man hamnade där.

I allt det här tror jag att det handlar om balans på ett helt gäng områden. Balans mellan aktivitet och lugn, gemenskap och ensamhet, talande och lyssnande, underverk och återhämtning, uppkopplad och frånkopplad, tjat och låta vara, frustration och tillfredställelse, praktisk och känslomässig, mat och motion, stimulans och tystnad. Dessutom balans när det gäller tagande och givande, både i relationer men också i förhållande till världen och naturen (den är riktigt svår). Många av våra I-lands bekymmer handlar nog om taskig balans. Jag tror inte det är möjligt att ha ständig balans, fullständig harmoni utan det handlar om att vara medveten om när det slagit över och tillsätta det andra när det behövs. Våga ifrågasätta sina måsten och borden. Fundera på vad man verkligen vill och behöver och låta andra göra detsamma.

I fredags blommade blåsipporna. Idag lägger sig snön som ett ulligt täcke över alltihop. Mm, möjlighet att ta det lugnt och göra små mysiga innesaker innan veckan drar igång igen. Eller kanske lyssna på den här en gång till och sen gå ut i den vackra skogen. Den lär ju vara ljus och fräsch :-)

Jag tycker att det ligger mycket i det Coehlo säger: "Harmonins väg ser ut som en strid, men är det inte. Den är konsten att ersätta det som saknas och att göra sig av med det man har för mycket av." Vad tänker ni om balans? Kram på er allihop

söndag 8 april 2012

En mör mammas bekännelser...

Ha HA, lite lätt mör efter att ha genomfört den enskilt sämsta iden i min snart 14-åriga karriär som förälder. Och då ska här sägas att jag haft många ideer som kunnat konkurrera om priset. Nåja, det som inte dödar härdar eller lär en något.

Fyra barn och en vuxen i fjällen är inte att rekommendera. Inte ens om det är välfostrade artiga och hjälpsamma barn kan man räkna sig som något annat än underbemannad på vuxenfronten. Jag hade med ett sånt barn, som inte ens lite släkt med mig, en kompis till Storasyster. De resterande 3 barnen benämndes som syskonen slagsmål och sammanbrott i krismess till Kaosmoderns kompisar. Inte för att de slogs och bröt ihop hela tiden, de turades om men när man är själv är man liksom himla ensam. Som ska knäppa pjäxor, stuva ihop fikat, påminna om åksjukearmbanden, läsa kartan, avbryta slagsmål, köra bilen och sköta planeringen av slutpackning och städning.

Slutpackning och städning ja. Barnen var rätt imponerade och Kaosmodern log också i torsdags. "Vi hyrde en stuga och fick en villa som är större än huset hemma." Det var riktigt jättehäftigt, ända tills den eländiga slutstädningen skulle gå av stapeln. Lätt underbemannade på vuxenfronten med några som hatar städning och ett barn som absolut inte ville hem och gjorde allt för att sabba och reta upp resten av gänget. Chips och pennvässflisor över hela villan...

För att göra en lång historia kort kan i konstatera att jag gjorde en snygg sorti efter att villan var städad, alla med all packning i bilen. -Mamma, påskriset, visst tar vi med påskriset? Självklart, jag tjafsar inte om påskris. Inte klär jag av det heller. Är det någon som sett en påskmobil så var det vi. På passagerarsätet brevid Kaosmodern satt björken, med fjädrar och allt, hela vägen från fjällen :-).

Efter städfinalen men väl i pjäxbärar-finalen träffade jag en kvinna som berättade om sin döende mamma. Sorgen men också att det är så livet är. Vi pratade livet och döden en stund. Skrattade åt min påskrisade bil. Skrattade åt bråkande trilskande barn, tack. Perspektiv! Livet är åtminstone nära. Klart det är en ynnest varje dag man får vara mamma! Och tänka sig att det gör under för kärleken att vara ensamstående ett par dagar. Jösses så snygg han var Mannen när han började bära in pjäxor och matkassar :-) Ha en fortsatt fin helg...

torsdag 5 april 2012

En äkta påskkärring...

Japp, i veckan har jag varit som ett aprilväder, ömsom sol och ömsom oväder. Tacksam och glad men i vissa fall fräst åt lite alla möjliga håll. Försökt hålla mig från att trycka på stora röda världskrigsknappen. Och så besinnar man sig i ilskan. Tittar in i huvudet på sig själv och hittar vad det egentligen handlar om. Kanske inte så konstigt att jag blir arg. Som mamma, fru, fotbollstränare och med ett arbete där jag ofta automatiskt blir ansvarig för vad andra gjort eller inte gjort kanske det behövs att man blir arg ibland. Jag ofta tvingas brottas med den underordning, negligering och beroendeställning som kvinnor och flickor världen över i generationer varit (är) i. Det är därför viktigt att jag är tydlig i mina gränser eftersom det annars automatiskt blir som det brukar. Och varför är vi kvinnor så rädda för att vara arga egentligen? Rädsla för att bli ansedda som hysteriska, löjliga eller manshaterskor? Dömda till ensamhet? Den här artikeln om en av mina favoritförfattare är sen -99 men boken Kvinnors vrede, från självutplåning till självinsikt är fortfarande aktuell. Tyvärr har jag lånat ut boken till någon men här är en som Bloggat bra om den.

Så här i påsktider blir jag lite lur på att samhället behöver fler häxor. Att vara arg är en styrka och frustration grunden för de flesta förändringar. De små häxor som vi målar fräknar på i påsk borde få växa upp och själva få bestämma om de ska vara glada eller arga. De borde inte behöva sitta och vänta på att stökiga klasskompisar ska bli tysta och belönas med ärtor i röret om HELA klassen varit tysta när de kämpat och varit tysta hela tiden (Storasyster har väntat i 6 år). Har försökt peppa henne till stort frispel men hon vill helst inte visa sitt raseri. Vi blir nervösa av arga tjejer, kvinnor. När jag jobbade med tonåringar var det de arga tonårstjejerna som vuxna tyckte var svårast. Framförallt blir vi oroliga och vill inte identifiera oss med kvinnor som är arga på män. Säger ifrån och vill ha förändring på något sätt. Inser att jag eventuellt förlorat ett gäng läsare på att vara rasande förra inlägget (noterar att det inte var någon som kommenterade något men det kanske bara var en slump). Nåja, förhoppningsvis är ni några som hänger med ändå och annars får jag väl leva med det.

Ikväll tänker jag ta kvasten och åka med Lillasyster, Lillebror, Storasyster och en kompis till henne till Blåkulla för att fira påsk på skidor. Storebror och Mannen blir kvar hemma. Vi provar att dela upp familjen efter intresse, spännande att se hur det blir. Vi kan konstatera att vi nästan saknar varandra redan men saknad kan nog också vara nyttig :-). Livet är vackert och kärleken är ljuset. Kram och glad påsk på er

tisdag 3 april 2012

Vad då VIP?

Håller just nu på att krokna på att män i omgivningen tillåts vara VIP personer med rätt att göra eller inte göra vad de vill och sen förväntar sig alla att kvinnorna i omgivningen ska täcka upp, ordna till och dessutom jubla över dom... Tolkningsföreträde och rätt att avgöra vad som ska kännas ingår tydligen också... Intresset ljuger aldrig, ord är billiga (men ett förlåt är ju alltid en början) handling kostar och det är handlingarna som räknas. Och inte behöver de vara speciellt trevliga/ duktiga/ samarbetsvilliga heller, de betraktas ändå och betraktar sig själva som underverk... Guds gåva till kvinnan...

Och så har jag tappat min mobil i golvet så att displayen ser ut så här. Prova läsa mess med den om ni kan ;-)... Nåja, då kanske det är slut med messtjafsen med Storasyster i alla fall ;-). Min favorit, som jag dammsugit hela släkten på och fick händerna på den sistaste... Så om det är någon som har en sån här som ligger och skräpar så köper jag den gärna... eller kanske bytes mot gårdagens nonchalanta "praktess" eller någon av de andra guds-gåvorna till kvinnan kanske... Det är nästan så att ni skulle få lägga till ett äkta ärkeas också eftersom de på sätt och vis är lättare att tas med eftersom de åtminstone inte låtsas...

Och argast av allt blir jag nog på grund av att inget av detta hade varit något problem för mig om jag hade varit man. Kram på er, over and out!!

söndag 1 april 2012

Äntligen är den här dagen över...

oftast så brukar jag inte känna så och vi har åkt skidor och det var kul men ändå. I en familj med sex personer hinner man bli less på första april redan vid frukosten. Det skämtas om ALLT med ALLA hela tiden. Jag mår dåligt... det här är min plats... jag har kissat på mig... du är ful... jag vill inte äta frukost... den här mackan är min... jag tror jag har fått löss... kommer du inte ihåg att du gav bort ditt DS till mig igår... osv osv osv hela dagen till ända med tillhörande bråk när någon säger april april eller inte. Som final kan man ha: du är ful... vi ska kasta din favoritmugg... jag tänker inte borsta tänderna... jag har fått godis idag det har inte du... är inte trött... hittar inte min tandborste... mamma har lovat mig att sova i din säng ikväll... vägrar gå och lägga mig...

Giv mig styrka... Första april är en tålamods och tillitsövning. Känns riktigt bra att det är ett år tills nästa gång. Funderar på om vi möjligtvis skulle kunna rösta fram ett förbud... Vad tror ni oddsen är på det om jag lobbar mycket och tar upp det lite snyggt på ett familjerådslag? Visst borde väl demokratin segra? Jag tänker försöka (och i annat fall hävda vår vetorätt alternativt införa diktatur)! Kram på er