Det var länge sen sist. 2006 kändes det som om vi uppfann sjukdomar. 2007 hände det att vi hörde att någon i andra delar av Sverige var sjuka innan vi blev sjuka. 2008 hörde vi att folk i denna kommunen hade sjukdomen innan vi fick den. Då hade vi en kompis som sa att när det gällde magsjuka och oss kände han sig lugn, våra sjukdomar smittade inte dom... Sen har det blivit bättre och bättre. Hänt nästan aldrig.
Igår hade vi just gått och lagt oss när vi hörde det omisskännerliga LJUDET. Ljudet som alla småbarnsföräldrar fasar för. Snabba som kobror studsade vi upp ur sängen och började göra vår mumbo-jumbo. Hink här, lyfta barn, trasa, torka, stöka ur sängen och ner i tvättstugan. Efter 14 år i branchen vet vi vad vi ska göra.
Hängandes över hinken stönade Lillasyster: -Om det bara inte hade varit sån hemsk färg. Om det hade varit rosa, blått eller åtminstone rött...
En stund senare stod han än en gång, Mannen i mitt liv, i tvättstugan och sjöng Stefan Sundströms gamla slagdänga. "Amors pilar föll som regn, över en smal madrass, vi hade ingen säng. Nu har vi dubbelsäng men ingen tiiiid att ligga kvar"...
Vi log mot varandra och konstaterade att det tack och lov inte händer så ofta längre. Det är inte kul men det finns värre saker som kan hända en människa. Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, jag har lätt att hålla mig för skratt. Kör också magsjukeinlägg i bloggen just nu :-(. Har inte riktigt den distansen som du har ännu. Fast en morgon för några åren när sjukan drog igång, spelade mannen Ace of Bases låt "It's a beautful life" som ledmotiv till dagen. Det är ett minne jag ler åt fortfarande.
Ha Ha Tessa, It´s a beautiful life... Påminner mig om ett citat vi har i ett skåp: När man står med skiten upp till halsen återstår bara att sjunga... Kram
Skicka en kommentar