torsdag 29 december 2011

Å så finns dom där andra dagarna...

Till exempel en sån där dag då jag vaknar vid sex-snåret av att Lillebror pickar på mig med ett hårt pekfinger och säger -Får jag spela DS? Arg för att jag blir arg redan innan jag öppnat ögonen. Säger nej och då börjar han peta på mig med 10 tår en massa gånger och säger -Men jag VILL spela DS... ända tills jag blir precis galen och skriker åt honom att gå...

Bråk innan frukost! Lillasyster är lite krasslig och använder bara gnällrösten. Storasyster retas med alla. Tjat på Storebror om att sluta spela WoW. Mannen och jag diskuterar det där med Lan, något som Storebror med kompisar gärna vill syssla med hela nätterna. Ett fenomen som våra föräldrar definitivt inte behövde ta ställniing till när vi var tonåringar...

Såna dagar kan man hålla sig för skratt, eller så börjar man skratta och sticker till badhuset en stund. Bättre fly än illa fäkta ;-) Kram på er

tisdag 27 december 2011

Livet efter Dagmar?

Ute blåser det ordentligt. Dagmar ställer till med Kaos runt om i landet. Inne hos Kaosfamiljen är det däremot förvånande lugnt. Sovmorgon, mm... Barnen är mestadels på sina rum eller med kompisar. Således är det inte mycket till bråk heller. Eftersom alla kan micron ätes rester när andan faller på. Kaosföräldrarna kan bege sig utanför huset på olika små äventyr samtidigt utan att barnen trillar ihjäl sig eller skadar varandra. Vi spelar något spel eller ser någon film med barnen på kvällen för att sedan surra om livet och tingen med varandra till allt för sen natt... Och så börjar det om igen med sovmorgon...

Just nu har vi det så där som vi drömde om för ett par år sedan då vi "stred" om vem som skulle få gå ner i tvättstugan helt själv. Detta är lönen för allt krigande. Återbetalningen av alla en-kvart-i-taget nätter. Tystnaden efter allt vrålande. Freden efter krigen. Lugnet efter stormen. Myset efter kletet.

Klart att det stormar här inne också ibland men de ser annorlunda ut. Någon känner ett inre behov av att särskilja sig från sina föräldrar och börjar diskutera något fånigt. Skriker lite. Någon annan vägrar borsta tänderna och en tredje springer upp på sitt rum och smäller i dörren. Men denna någon kommer lite senare och börjar brottas eller kryper upp bredvid som en kattunge. Bråken har blivit mer verbala, man behöver inte längre oroa sig för att någon, av misstag ska få ett öga utpetat...

Naturligtvis är det på grund av att Kaosfamiljen tidigare haft ständig "Dagmarkänsla" som gör att vi numera njuter enormt mycket av de lugna stunderna. Alla har inte ens ätit frukost, inte mitt problem. Jag ska gå och värma mig lite lunch och sen åka på fotbollscup. Sköt om er

söndag 25 december 2011

Nu avvecklar vi julafton...

Julafton, denna hysterins, magsårets och kommersialismens högtidsdag. Förväntningarnas crescendo. Dagen då vi alla MÅSTE vara lyckliga. Final på det stora julracet, denna ADHD decembers upplopp och målsnöre. Helgen som ger emotionell instabilitet ett ansikte. Julafton, dagen som liksom balanserar på vansinnets brant. Det är nu det avgörs om allt är lyckat eller misslyckat. Årets känslomässigt spändaste dag som näppeligen kan genomföras utan någon slags sammanbrott/ bråk. Dagen som sållar agnarna från vetet. Kan man ordna till det så där perfekt, vackert och tillsammans med med familj och släkt leva upp till varendaste förväntning eller är man möjligtvis helt värdelös?

Visst, vi brukar ha det väldigt bra julafton men nästa år tror jag att vi avvecklar julafton och inför två Juldagar istället. Undrar varför ingen skriver hymner till denna dag, årets bästa dag. Den stora såsardagen. Rödare än röd och alla är lite sega. Pyjamasar till jättelänge och inget tjat om det. Alla sitter eller ligger på olika ställen i huset. Pillrar med sina nya julklappar. Nöjdare än igår. Idag är det dagen efter det stora julracet. Avslappning. Det enda vi behöver tänka på är att hålla alla mätta, vilket är en baggis med så mycket rester. Om alla sen håller sig en bit ifrån varandra kan den här dagen nog gå i fridens tecken. Idag har också en rad trevliga dagar framför oss. Ledighet, julcup, träff med släkt och vänner, nyårsafton och väldigt mycket ta det lugnt. Jippie!! Nu dags för en sparktur och lite skridskor med de som vill, lär nog bli bara jag men vem bryr sig. Det är ju juldagen, årets kravlösaste dag! Jag är lika cool som snögubben på bilden. Låt oss sjunga juldagens lovsång!!!

Juldagen är payback-time. Har ni tid över kan ni ju alltid gå in och få er ett gott skratt här. God fortsättning på er Kram

fredag 23 december 2011

God Wacko-jul och Paulo Cohelo har både rätt och fel...

Dagen före julafton och jag blir bärgad. Eller, ja, jag och jag, Wacko Wolfram, bilen förstås. Jag kan meddela att besök på bilverkstad är inte precis vad man drömmer om när man tänker på en fröjdefull jul. Efter bilincidenten har dagen varit hur hysterisk som helst. Julfika med jobbet? Skulle inte tro det... Jag har liksom bara svishat förbi som ett rött streck men erkänn att julklänningen matchade min värma fötterna filt som jag hade i väntan på bärgningsbilen ;-).

Nåja, allt ordnade sig till slut även om det kändes som om det skulle bli en Wacko-jul (det brukar ju ordna sig för det mesta). Alla julklappar är inhandlade. Maten fixad genom knytkalas. Tomten kanske snart bokad. Allt är lugnt. Nu är jag ledig till den 3/1. Inga måsten förutom de där äkta måstena som mat och sömn. Tid för återhämtning finns och jag tänker ta den chansen. Paulo Cohelo skriver "Lyckan är inte beständig. Den kommer alltid att bestå av ögonblick, så därför får vi aldrig slå oss till ro i en bekväm fåtölj och bara sitta och betrakta världen." I det där med den obeständiga lyckan och ögonblicken har han helt rätt men däremot tror jag att han har fel när det gäller fåtöljen. Ibland måste man helt enkelt sätta sig ner för att "komma ikapp sig" och hinna känna lyckan. Och den där Julfrid som vi alla vill ha besök av kommer inte när man jagar honom. Jag ska hitta en fåtölj och göra en ordentlig sitt-grop i. Och mitt i allt det här tänker jag minnas att det finns gott om människor som känner att detta är årets värsta helg. Allt gott till er, God jul-kram

Det går som smort...

Nu har vi haft avslutning med fotbollstjejerna. Vilken ynnest det är att kunna vara ideellt engagerad. Konsum skötte förberedelserna. Som med barnkalasen så har jag blivit lugnare och lugnare. Det behövs egentligen inte så mycket för att det ska bli trevligt, det beror mest på folket. De flesta av mellandagskorten är skrivna. I år skickar vi till en massa folk. Traditionella hälsningar känns kul för ögonblicket. Vem vet, nästa år blir det kanske inga alls...

Funderar lite på det där med julstämning. Folk pratar ju om den, som om det var något som är likadant jämt... som om man kan komma upp i julen då jag fyllt fem-julen. Jisses, då trodde man på tomten, bara en sån sak... Inte behövde man planera något heller... Klart det inte är likadant med julstämning när man är vuxen men annars behöver inte vara dåligt. Julmaten handlas som planerat imorgon. Och så ska jag hämta världens vackraste orkidé som familjen tydligen ville ha i julklapp. Skojar bara, den är min, my precios, Because I'm worth it... Gör jag om det nästa år är det ju en jultradition ;-). Ute är det också vackert, allt blir tjusigt och vilsamt med lite snö:

JULKRAM på er allihop

onsdag 21 december 2011

Irrierad av omvärldens julstress- inte PMS

En dag med massor av känslor. Eventuellt är julen den absoluta känslo-högtiden. Det ska vara så mysigt och roligt och trevligt. Perfekt! Mitt jobb går ofta ut på att träffa personer som av olika anledningar inte har det så. Runt jul är det mycket känslor som florerar på ett sånt jobb. Folk är ledsna, arga, stressade, uppgivna och har julångest. Jag träffar personer (oftast karlar) som är omvittnat duktiga på att fatta fel beslut. En del har till och med betett sig som sopprötter och så ingår det i mitt jobb att försöka hjälpa dom så att det inte händer igen. Så långt är allt ok. Det är mitt jobb, någon ska göra det och jag är rätt hyfsad på det.

Vad jag däremot har svårare för i dessa tider är att se hur "vanliga" kvinnor nästan stressar sönder sig och börjar må dåligt över julen. Hur det kan vara "sant" att deras fullt friska karlar inte kan handla julklappar, koka knäck eller bara hjälper till med att sätta upp granens toppstjärna. Att karlar som inte trillat en enda köttbulle kan vräka ur sig att det ska vara hemlagat och ändå kommer att vara proppmätta hela julhelgen. Karl´n sitter på rumpan eller håller på med något som HAN tycker är kul medans kvinnan (h)jular runt. Hur kan det vara kärlek att låta kvinnan stressa ihjäl sig och hur kan det komma sig att inte fler karlar blir utkastade dagen innan julafton med datorn/iponen/I-paden/bilen/surroundljudet/tv:n efter sig? Märkligt egentligen. Alla undersökningar tyder på att karl´n tjänar mer på äktenskapet och familjelivet men det är tjejer som tjatar om att bli gifta och som tar ansvar för relationen. Och kvinnan som anpassar sig efter hans intressen istället för tvärt om...

Irriterad men kan inte ens skylla på PMS. Och när jag lix är inne på det så har ibland funderat på om kvinnor inte är på tok för trevliga resten av månaden och sen skyller man på PMS. Känns lite fräckt, som om det inte skulle vara sant det som man känner. Nåja, efter att bevittnat ett gäng vuxna kvinnor sitta och försöka prata med två I-phånar funderar jag på att från och med nu gå ifrån folk som sysslar med sina teknikprylar när det är social samvaro på tapeten. Jösses så nonchalant... Blip, blip, va? Känns rätt ointressant att ens försöka då...

Nu ska jag sätta mig och mysa med lilla febertoppen. Människor är alltid viktigast... Idag fick jag en julklapp som jag blev rörd av, given med verklig omtanke. Hoppas ni har det bra i julstöket. Kram på er

måndag 19 december 2011

Julkonferens i Kaosfamiljen AB

Plats: I köket med stängd dörr
Tid: 18:45 eftersom helgtiderna innan jul tagit slut och vi är mycket smartare nu än vad vi är senare på kvällen eller på morgonen.
Frågan om mötet verkligen kan hållas på grund av risk för spionage och bristande sekretessrutiner besvaras med att årets plan är idiotsäker. Storebror spelar WoW, Lillebror och Lillasyster spelar något annat on-line spel och Storasyster (den enda som inte har några problem med att slita sig från spel-världar) busar ute i snöslasket med kompisar.
Alla två inbjudna har kommit till konferensen, de underbara cheferna och tillika Kaosfamiljens överhuvuden, Mannen och Kaosmodern.

Den årliga julkonferensen startar med att konferensdeltagarna får var sin "tänkar-skumtomte" från skafferiet. Vi slänger oss in i de två hetaste frågorna direkt. Mellandagskorten och 0 julklappar. Det visar sig att Konferensdeltagarna helt utan anmodan skött sig och förberett sig till konferensen på ett föredömligt sätt. Mannen, som vårdat krasslig Lillebror har googlat fram adresser till personer som vi bedöms bli glada av att få kort på Kaosfamiljen. Detta innebär att korten borde kunna landa på de tilltänkta adresserna någon gång i mellandagarna eller senast i början av januari. Kaosmodern i sin tur tog en halvtimme av lunchen till att rekognisera julklappar. Resultatet var tämligen gott. Det finns en massa saker som skulle kunna inhandlas till barnen.

Efter ett par minuters överläggning bestämmer Kaosfamljens överhuvuden ungefär vad som ska inhandlas och fördelar sedan uppdragen enligt följande:
Var och en av konferensdeltagarna skriver julkort till sina vänner och anförvanter.
Mannen handlar julklappar till de familjemedlemmarna som har snopp, Kaosmodern handlar till de som har snippa (en fördelning som vi hittills även framgångsrikt praktiserar när det gäller blommor och bin och bekymmer/ utredningar under bältet).
Hoppsan, julkonferensen avslutas lite abrupt 19:15 eftersom konferenslokalen är hyrd för kvällsfika och konferensdeltagarna bör förbereda sig mentalt och vara seriösa i sitt nästa stora uppdrag, att tjata i säng Lillebror och Lillasyster.

Nu ska vi nog ha personalfest och fira att vi är så duktiga på att ha konferens. Någon dans lär det inte bli men vi trycker nog i oss resten av skumtomtarna. Ha en trevlig kväll

fredag 16 december 2011

En jul som är rätt eller plättlätt?

När man har en liten flock barn är det som att vissa saker liksom kan lösa sig i farten. Om man till exempel som vi får möjlighet att besöka luciatillställning, julkonsert och fritidsvernissage med tillhörande jultårta på en och samma vecka så finns det till exempel goda möjligheter till att håva in en hel del julstämning. Väldigt effektivt om man inte är så nogräknad om att julstämning ska erhållas på ett visst rätt sätt.

När man har fyra barn förstår både man själv och andra att man inte kan hinna allt. Underbara svärmor och mysiga mamma har till exempel bakat lussebullar var sin gång med barnen. Tänk så trevligt för alla, en äkta vinna vinna situation. Jag ska gladeligen baka med mina barn-barn om jag föräras några, när jag inte jobbar. Och jag ska nog också låta barnen göra såna här monster-bullar ;-)...

Julgranen har gått och klätt sig riktigt fint. Allt julpyntande gick på en grisblink. Vi bar ner pandoras julask, öpnnade den och en liten stund senare var allt juljox spritt över precis hela huset. Man kan verkligen inte säga att vi har en så där blodlöst vit och vacker jul heller. Vi har som vanligt åratals julpyssel i ALLA färger ÖVERALLT. The moore the merrier Christmas ;-)

Fortfarande 0 julklappar men det är lugnt. Måndag kväll ska Mannen och jag ha årets julklapps-snack och göra en plan. Eftersom vi har ett litet kylskåp handlar vi antagligen julmat den 23:e. Krångligare än så behöver inte julen vara när man har ett gäng ungar som ylar julsånger i olika tonarter. Som vanligt är ett av tricken att bli nöjd att inte vara så knusslig med hur, när och var. Då kan man istället för en "rätt" jul få en plätt-lätt jul... Här har Ketchupmamman skrivit rätt härligt om traditioner. I helgen ska vi starta en jultradition, att ta det extremt lugnt helgen före julafton. Kram på er

tisdag 13 december 2011

0 julklappar inskaffade men nöjd ändå...

Skulle man kunna tänka sig att 41 är bättre än 11? Storasyster och jag har haft diskussionen länge. Hon hävdar att 11 år är bättre än 41 år. Jag skrattar rått. Om man betänker vilket umbärande det till exempel kan vara att lussa när man är 11 år så... och en massa andra saker som är bekymmersamma vid 11 som man vid 41 års ålder bara rycker på axlarna åt. Det ska rätt mycket till för att man gråter sig till sömns till exempel. Min bästa tid är nu. Inte december kanske förstås. På jobbet alltså. Jag jobbar i en sån där bransch där det känns som om alla känner sig som julgrisar och att världen inte kommer att existera efter den 24/12.

Rent privat VET jag att världen kommer att bestå efter 24:e och jag har tagit ledigt en massa. Eftersom jag haft ett kopiöst tempo under hösten känns det helt riktigt. Tid för återhämtning kan vara på sin plats. Idag är det den 13/12 och 0 julklappar är införskaffade till Kaoshemmet. Vi har haft fullt sjå med allt annat. Jobb, besök, logistik, avslutningar och uppvisningar. Och jo, jag håller med Emsan, tacksamhet och ärlighet är också underskattat. I ärlighetens namn så är jag väldigt tacksam över att vi är friska och att alla i hela familjen har framtänder som sitter fast. Det mesta av det andra ordnar sig (och så kan man ju tänka när man är 41, ni som inte hunnit hit, börja längta ;-)) 0 julklappar men jag längtar ändå till jul. Får vi bara behålla snön löser det sig med julstämning också. Snö är vackert!

Ha en trevlig kväll, KRAM

söndag 11 december 2011

Individuell utveckling till varje pris?

Tre av fyra utvecklingssamtal är nu avklarade. I år blev det jag som har allihop, nästa år ska vi se till att det blir Mannen. Utvecklingssamtalen med vissa av barnen tror jag från och med nu alltid får bli hans uppdrag. Detta på grund av att somliga barn trasslar mer med mig, jag blir mer orolig OCH att professionella personer gärna lyssnar bättre på pappor (eftersom de är så fantastiska bara för att de dyker upp). Det tänker jag utnyttja!

Och så har jag funderat lite på det där med utveckling. Det är inte lite krav som vuxenvärlden ställer på barn och ungdomar. Känns ibland som om kraven är tvärtemot vad de var när jag var i tonåren. Under lektionstid gjorde man det man blev tillsagd men på fritiden var man väldigt fri. Allt var inte uppstyrt i minsta detalj och jag behövde inte redovisa vilka koordinater jag för tillfället befann mig på en gång i timmen. Och så all denna resultatinriktning... Klarar man 25 så ska nästa mål omedelbums vara 50 liksom. Finns det någon plats med att vara nöjd med sig? Varför pratar man så sällan om barnens styrkor och vad som gör att de troligtvis kommer att klara sig bra?

I tider då tidningarna mestadels rapporterar om gräsligheter, det knappt går att zappa fram något annat än mord och våldtäkter en kväll och program som Idol och Robinson varit omåttligt populära får jag nästan rysningar. Rik, berömd och snygg. Ytan viktigast av allt. Jag mig och mitt, alltid på väg framåt i min individuella karriär... Hu vilken hemsk bild av världen som vi väljer att visa upp/ titta på. De flesta av oss vill nog inte direkt bli ihopkopplade med den här bilden av omvärlden och det glädjer mig verkligen att ett program som Så mycket bättre finns. Ett program där folk är nöjda, lyfter varandra och är glada för varandra. Hm, ja, är inte förmågan att vara glad och nöjd med det man har något som är rätt underskattat? På samma sätt som att omtänksam och lojal kanske är en av de absolut viktigaste egenskaperna hos en riktig vän... Kanske borde jag gå och prata om nästa års Individuella Utvecklings planer ändå och försöka få in ord som nöjd, lojal och omtänksam i varenda en av dom ;-). Kan ni komma på fler underskattade egenskaper? Kram på er

onsdag 7 december 2011

Problem, relationer och hållbarhet

Gårdagens bästa tankar snickrades ihop med utmed en kompis. Vi kom på att man ibland har så fullt upp med att lösa situationer så att man inte har tid att fundera på själva grundproblemet och lösa det. Och oj så ofta det blir fel personer som liksom "bär" problemen. Kruxet med det är att man oftast inte kan göra ett skvatt åt det utom att bli enormt frustrerad. När man är där så förstår man inte utan fortsätter bara med mer av samma som inte funkar... Riktigt riktigt svårt det där och det är därför som man har vänner och bör prata med dom men också LYSSNA på dom.

Och så kan man läsa Harriet Goldhor Lerner förstås... Det kan verkligen hjälpa en att sortera. Som kuriosa inför jul och släktsammankomster så har hon en tanke om att problem med svärföräldrar egentligen inte har att göra med den ingifta utan relationerna mellan den gifta och föräldrarna. Hennes tips är att låta alla i familjen bråka med sina släktingar om det ska bråkas... Den andra kan helt enkelt ta en promenad eller nåt ;-). Ordning i släktleden alltså, en rätt intressant tanke...

Och även om det här är en Kaosblogg så är jag nog också lite för ordning. Ordning i relationer. Det kan inte vara en person som ska fixa, styra och ordna med allt i en familj. Då blir det en obalans som är osund för alla parter. Att man blir lite Barbamamma har jag skrivit om någonstans förr. Klart att när barnen är små måste vi fixa och rädda dom från att äta småsten och ramla ihjäl sig och så men sen behöver vi återta våra gränser. Vi måste släppa barnen fria, låta dom äga sina egna problem mer och mer ju äldre de blir. Jag kan inte göra någon lycklig, det måste de själva bli. På samma sätt som att ingen egentligen kan göra mig lycklig. Jag måste tyvärr själv ta ansvar för min lycka, mitt sätt att hantera saker, och se till att få hjälp med att lösa problem.

Ok nix pix, jag är inte "klar" än. Noll julklappar ordnade. Blir lite så där illamående över alla pengar som strös på oviktigheter. Köpstoppet är slut men jag funderar på att göra någon form av konsumtionskompensation. Att ge motsvarande summa pengar som jag shoppar mer tjafs som vi ska sprida runt huset till någon som gör något vettigt av pengarna. Har inte funderat klart på det än men något ska det bli. Länkar till en Hållbar Julkalender så länge. Annars rullar livet på rätt fort för eder Doris. Nu, te med Marvin/ Marlon eller vad han nu hette. Mannen! Sköt om er, Kram

söndag 4 december 2011

Doristaktik ger mindre skrik och möjlighet till att känna sig tid-rik

Då, i lördags när ett av barnen kom och konstaterade att det var bad-kalas om fem minuter var jag väldigt glad över att jag anammat Doristaktiken. -Jasså, nä men så kul för dig att du ska på kalas... Vill du att jag ska slå in present åt dig när du klär om? Femtiolapp i kuvert eller anteckningsbok med en massa pennor? Eftersom jag inte längre räknar med att jag har koll så... En massa andra skojiga saker har också blivit av i helgen eftersom vi liksom aldrig har tänkt igenom allt och staplat dom på varandra, mätt dom och problematiserat det hela...

Lite fredagsmys och sen konsert med Johan Johansson i fredags. Sovmorgon (hinner man ju med om dagen är oplanerad), restlunch, massa kusiner men ändå lördagslugn, het bandymatch där jag och Mannen nästan spöade Storebror och kusin, lite bubbelpool, trevlig släktmiddag och sen studsade vi förbi på en julbjudning på kvällen. Och idag har vi sovit länge, ätit frunch, varit på loppis med Lillebror, bytt ihop lite slalomgrejer med en kompis, haft familjerådslag, fotbollsträning, snack med Storasyster, snack med avslutande brottning med Storebror och så nu tekopp med Mannen. Svettigt? Faktiskt inte alls.

Doristaktiken har visat sig vara synnerligen lyckad. En stund i taget och mest det man känner för gör att man ibland kan hinna en massa saker. Planering och logistik-fundering tar ju också tid. Framförallt eftersom stora delar av ens planer vanligtvis skiter sig... Happy go lucky i december, vem hade kunnat drömma om det? Julklapparna ordnar vi väl någon dag... Annars ger vi väl bort rim och presentkort på grejer som vi googlat fram på nätet ;-). Och titta, har inte vår Monstrea gått och julpyntat sig också... Man blir ju nästan rörd, det är alltså inte så att jag behöver göra allt. Pax inte bli utbränd, universum samarbetar tydligen med Dorisar ibland ;-) Kram på er