Gnäll-funktion

Storebror är lite krasslig. 38° sådär lagom inte frisk men inte jättesjuk heller. Storebror har dötråkigt och har legat på soffan i två dagar. Imorgon tänker han nog strunta i att prova febern för han vill inte bli ihjältråkad. 12 år och ensam hemma en stor del av dagen. TV...

När vi andra kommer hem från jobb, skola och dagis är han väldigt understimulerad. Försöker få igång oss genom att retas, tjata och gnälla... Stackars stackars han och oj vad han har tråkigt och är inte Storasyster rätt ful och dum och Lillebror, ska han verkligen få och varför vill Lillasyster ha smöret? Lyckas förstås och alla blir galna på honom... Å då börjar han ju gnälla igen... Men åh, och varför och Åh...

Och då tänker jag på en diskussion vi hade på jobbet idag. Gnällets funktion. Ibland behöver man bara gnälla helt enkelt. Tycka synd om sig och tänka att man är oskyldig till att allsköns elände ramlar i huvudet på en... Jag tror att det är nyttigt att höra sig själv vara onyanserad, fånig och futtig. Det är först då man kan "komma på sig" och vända.

Tricket är att man helst bör gnälla till rätt person. Någon som bara lyssnar och inte kommer med tusen råd. Någon som inte är i samma situation så att man drar ner varandra (kräks man på någon i samma livboj börjar ju bara båda lukta illa). Och samma med att vara ledsen. Måste vara ledsen ibland, man får inte alltid som man vill och livet blir rätt sällan som man tänker. Jag tror att det är viktigt att "träna" på negativa känslor som liten så att man som vuxen kan hantera dom. Undrar hur det blir om jag bara bejakar det och tänker att gnäll är bra, gråt är bra, bråk är bra, tjat är bra och ret är bra. Kanske ska pröva det imorgon. Kram på er