tisdag 28 september 2010

Harmoni?


Att jag klippte mig igår märkte Mannen inte alls. Vill jag att han ska se det får jag helt enkelt fråga: -Hur tycker du att det blev när jag klippte mig? Däremot så ordnade han utan vidare förhandling plats för mina blommor i garaget (och jag har inte lite blommor som ska sparas över vintern). Det tycker jag är lika mycket kärlek som att han får ha sina Oliver i vår kylskåp. Om vi ville det skulle vi förstås kunna kriga precis hela tiden om allting. Men det vill vi inte alls. Kanske orkar vi inte eller också tänker vi att en skilsmässa skulle vara på tok för stökig. Hur bor man varannan vecka med fyra barn? Eko ena veckan och fullständig kalabalik nästa?

Kärlek är stort, svårt och härligt. Hittills har jag lyckats glädja mig åt blomplatsen i garaget och fråga efter komplimangerna när jag vill ha det. Uppskatta de små sakerna, harmoni i vardagen. Kaos uppstår oundvikligen på alla möjliga plan. Vissa veckor kan man känna alla känslor och då är det viktigt att något är konstant. Mannen, Vännen och Lekkamraten. Att vi vet att vi kan luta oss mot varandra när det börjar blåsa, eller när vi bara behöver vila en stund ;-).

Hej hopp, dags för tekopp. Hoppas ni har någon att krama

söndag 26 september 2010

Uppfinning?


Länge har jag funderat vad det är som händer men nu har jag förstått. Mannen och barnen har uppfunnit en ströbrödsmaskin. Ströbrödet görs på skärbrädan och sen ramlar det ner i lådan som jag har fått för mig att vi ska ha bestick i. I vissa fall gör jag en kontraproduktiv handling, dvs torkar skärbrädan, men annars fungerar den helt perfekt... Vi kan skörda nytt ströbröd varje vecka. Mannen har inte förstått det än men det finns mer än en anledning till att jag inte bakar och gärna köper bröd som inte behöver skäras ;-)

lördag 25 september 2010

Rosenrasande...

Nu har jag nyss varit så där riktigt arg. Rent ända ner ifrån tårna så att jag tänkte att jag kanske skulle göra mig riktigt olycklig. Jösses, det är inte roligt alls, även om det är aldrig så befogat. Till slut får man bara nog. Helt enkelt. Att förälder innebär att vara människa och som människa är det ibland ens plikt att reagera och berätta var ens gränser går. Och då blir det förstås krockar, ordentliga krockar där allt havererar. Till och med Kaosmodern kan vara en idiot.

Men bråkar man med en finns det alltid andra som man inte bråkar med. Det är fördelen med en stor familj. Nackdelen är ju förstås att det finns så många bråkmöjligheter. Många anledningar till riktig rekorderlig ilska. Har man varit dum så kan man säga förlåt. Förlåt behöver man inte säga för att man varit arg, bara när man varit dum och om man menar det. En del konflikter slutar med gråt, en del med ett skratt och de flesta med snack så att man kan komma vidare.

Nu, en stund senare är livet härligt igen. Kram på er

tisdag 21 september 2010

Det är inte en fråga om om, frågan är när...

Idag har varit en sån där dag när jag blivit påmind igen. Egentligen går jag nog runt och vet hela tiden. En av fördelarna med att ha träffat på döden på alla möjliga sätt i många år är att man blir medveten. Det är inte frågan om om det händer hemska saker, frågan är när. Det går itne gardera sig mot, livet är liksom en historia utan happy ending. På sätt och vis gör det att man vandrar med döden bredvid sig att man uppskattar livet mer. Färgerna på paletten blir skarpare när man inte ha slängt på något rosa låtsasmoln av att allt alltid kommer att fortsätta så här. Här och nu.

Kärlek och människor är viktigt. Njuter man av varje dag och ser den som en ynnest behöver man inte vara så rädd. Vi andas och strålar mot varandra, nu. Nuet är det enda vi äger, morgondagen vet vi ingenting om, vi vet inte hur den blir eller om den ens kommer. På tal om det, här är antagligen det klokaste som sägs i hela Sagan om ringen triologin.

Läste en historia om när telefonen nyss hade kommit. En liten kille satt och pratade med sin morfar när telefonen ringde. Morfadern svarade inte. Killen frågade varför morfar inte svarade varpå morfadern svarade de kan ringa igen, nu pratar jag med dig... Det kallar jag ett äkta möte, såna ska jag börja samla på...

Ps. Det enda som är aningens positivt med söndagens valresultat är att jag aldrig varit med om att det diskuteras så mycket politik överallt. Det blir många äkta möten. Ds

söndag 19 september 2010

Vissa val är roliga och lite högtidliga...


Val och val och val, aldrig ska man göra annat. Det händer att jag inte orkar välja. Telia eller tele 2, olika elalternativ eller pensionsförsäkringar. Val val och massor med beslut hela tiden. Både på jobbet och hemma. I många fall skulle jag kunna tänka mig att skaffa mig en personlig väljare som kollade upp vad som skulle vara bäst/ snyggast /tryggast för mig. Dock inte i detta val, alls.

Att rösta på valdagen är känns som ett måste. Jag berättade för barnen i morse att detta är en viktig dag eftersom vi inte ens haft allmän rösträtt för alla vuxna i 100 år än. Det finns gott om andra länder där alla vuxna inte får rösta och folk har dött och dör fortfarande för rösträtt. Storasyster tittade med stora ögon när jag sa att papporna bestämde över döttrarna tills de var 25 om det inte gifte sig innan, då började Mannen bestämma. Gissa om Storasyster tyckte det var orättvist att sönerna själva fick bestämma direkt? En historielektion om rösträtt direkt till frukost.

Nåja, nu har jag röstat i alla fall. Dagen till ära tog jag på mig klänning och röda koftan. I kväll ska vi fira tillsammans med barnen att vi har möjlighet att välja. För mig är valet riktigt enkelt. Motiveringen har jag knyckt av en kompis på facebook. I dagens informationssamhälle behöver man inte tänka alla kloka tankar själv. Här är motiveringen:

När valfriheten börjat gälla alla barns rätt att välja föräldrar (med god fysisk o psykisk hälsa, utan missbruksproblem, med hög utbildningsnivå, som behärskar det svenska språket....) som kan göra konkurrenskraftiga val åt dem. Då kanske jag röstar på Alliansen. Fram till dess är mitt VAL; Rödgrönt!! :)

Så känner jag, det är helt ok att tänka annars men det viktiga är att tänka efter och rösta. Annars kan man inte gnälla på någonting de närmaste 4 åren. Jag är en frisk person i mina bästa år. Visst vore det skönt om någon hjälpte mig med tvätthögen men vi klarar det Mannen och jag och behöver inte RUT, inte ROT heller om vi ska ha handen på hjärtat. Förr eller senare händer det ;-). Kram på er alla söta

onsdag 15 september 2010

Er tröst i mörkret?


Jag ställer upp rakt av utan att ens vara tillfrågad. Visar upp min vardagshall. I den tappar vi bort och hittar nya saker varje dag. Jag erkänner att jag skriker åt barnen ibland även om det inte är en uppfostringsmetod jag rekommenderar. Jag tillstår att vi var försenade till Lillebrors fotbollsavslutning i måndags och att det bara var ren och skär tur att jag hann med bussen igår eftermiddag. Storasyster hade inte med sig några gympakläder igår och hon har heller inte gjort alla sina läxor i veckan (nästa vecka tänker vi nog kan bli bättre). Storebrors säng håller tydligen på att rasa ihop.

Ibland läser jag feel-good böcker. Jag tänker att jag genom att vara ärlig kan vara en feel -good kompis. En som man kan känna sig nöjd med sig själv när man varit hemma hos. Någon att skratta med när allt bara kör ihop sig. Jag kan vara tvåa i tävlingarna, jag bjuder på det. När jag tänker på mig själv som en feel-good kompis blir allt mycket trevligare. De som vill ha kompisar som vinner såna där åh vilket perfekt liv vi har tävlingar kan vända sig åt annat håll.

På tal om att bjuda så funderar jag på att sluta bjuda på sängplats. Jag funderar på att privatisera Storsängen. Införa så kallad trängselavgift. Erbjöd just Mannen att starta konkurrerande verksamhet, jag tyckte han kunde lägga sig på 10 kronor billigare. Han ville ha dyrare platser på sin sida. Vaddå fri prissättning? Ärligt talat så verkar han inte alltför intresserad. Kanske kan jag göra det till ett EU projekt på något sätt. Eller söka pengar från någon fond för kvinnor som sett sina bästa dagar... Nu tänker jag lägga mig innan trängseln blir orimlig.
Sov gott från er tröst i höstmörkret

tisdag 14 september 2010

mindreinformation.nu

Första föräldramötet avklarat och hösten har dragit igång på riktigt. Både på jobbet och hemma. Och överallt vräker de bara information över en. Om allt möjligt, både det man vill veta och det man skulle kunna klara sig utan.

Är jag en motvallskärring om jag ibland kan önska mig bortom informationssamhället. Jösses så behändigt det måste ha haft det min mormor och morfar som skickade barnen till skolan och så blev det bara folk av dom till slut. Utan att de blev Portfolioade hit och dit och fick hem drivor med lappar och mail om allt möjligt. Inte hade de några hemsidor att informera sig på heller.

Egentligen skulle jag nog inte beskriva mig som bakåtsträvare men visst känns det ibland som om informationssamhället driver gäck med sig själv. Puh... Och förstås, nu ska Mannen och jag dricka te... och ärligt talat, eh... utbyta lite information...

söndag 12 september 2010

Räcka till?

Det där med att räcka till är speciellt. Räcka till för vad? Vem? När? Även om en del låtsas som om de har fler timmar så funkar det inte. Vi har alla 24 timmar på ett dygn. Egentligen fattar vi allihop att det inte fungerar att klämma in heltidsjobb, motion, tid med barnen, tvätt, städning, tid för sig själv, trevligt umgänge med vänner bla bla bla... Men jösses vad vi försöker. Fastän vi alla har mat för dagen och tak över huvudet så kämpar vi. Har vi otur så visar det sig att det inte funkar, på ett eller annat sätt. Vi håller tummarna för att det inte ska gälla oss men... Människor får svårt att slappna av, blir missnöjda, bränner ut sig, blir deprimerade, skiljer sig, börjar supa osv. Många gånger på grund av känslan "jag räcker inte till".

Ibland blir man påmind om vikten av att tänka sig för väldigt noga om vad han gör av sin tid. Egentligen kan vad som helst hända, alltid. Idag är det den 12/9. Den 11/9 för nio år sedan hade vi, de flesta en helt vanlig morgon. En stund senare hade 2977 människor mördats i en terrorattack. En sån här dag känner jag att det inte är så noga att räcka till med allt. Faktum är att jag aldrig är tillräcklig. Det finns alltid alternativ till vad jag kunde ha gjort istället som kanske hade varit bättre. (Dåligt samvete, vik hädan) Att konstatera att man inte räcker till och vila i det kan vara rätt skönt, hela tricket är att välja medvetet utifrån förutsättningarna och bestämma sig för att vara nöjd med sin prioritering. Ha en bra dag...

torsdag 9 september 2010

Torsdagsmys, höstmys


Varje torsdag blir jag nästan rörd. Rörd över vilket land jag bor i. Nöjd med att jag inte dragit på mig så mycket fasta utgifter. Och oerhört tacksam över att jag har fyra friska barn.

Varje torsdag är jag ledig. Idag har det varit Lillasyster och jag. Läst lite, myst lite och målat naglarna. Hämtat Lillebror och handlat. Lugnt och fint. Eventuellt plockar vi in lite björnbär och äpplen om en stund. Annars får dom hänga. Jag har just läst en bok om stress. Egentligen är det helt sjukt att vi springer omkring som skållade råttor fastän vi klarar vår överlevnad.

Som Mannen sa när jag kände mig stressad över vinbären, vi får se hur det blir. Om vi inte pockar in dom får ju småfåglarna sig ett skrovmål. Nu kom Storebror just hem efter en Friluftsdag så nu ska jag höra hur han haft det. Mys i mörkret gott folk...

söndag 5 september 2010

Tänk om...


Tänk om vi alla från och med nu skulle vända all energi som vi använt till heminredning och hemfixande till annat, utanför oss. Utanför vårt hem, utanför vår stad, möjligtvis till och med vårt land. Om vi alla gjorde det skulle världen antagligen snart se annorlunda ut. Så mycket energi och tankeverksamhet kan ju bara inte leda till annat än resultat...

Kanske skulle en undersköterska från Tranås komma på hur klimatkatastrofer bäst kunde undvikas. Kanske skulle en mäklare från Djursholm tillsammans med en äldre dam från Ljusdal, via facebook stoppa avverkningen av regnskogarna. Kanske skulle en golfklubb från Lomma komma på hur maten och resurserna i världen bör fördelas och tillsammans också jobba för att det blir rätt och riktigt. Kanske skulle en Postkassörska från Hälleforsnäs klura ut hela nyckeln till miljöfrågan. Kanske skulle en Bilmekaniker från Vimmerby tillsammans med sin ingifta moster och diverse övriga släktingar (som förr om åren brukade träffas på semestern och beundra varandras "projekt") lösa världsfreden.

Plötsligt blev ingenting omöjligt. Tänk om bara om hade varit. Hisnande tanke...

lördag 4 september 2010

På tal om kontroll

så läste jag, när jag satt i väntrummet på sjukhuset, en massa tidningar. Mest var det såna där-titta-så-tjusigt-vi-har-det-hemma tidningar. Efter att ha sett ett reportage med vacker kvinna med det perfekta hemmet som poserar med ettåring skrattade jag nästan rakt ut. Kvinnan hävdade att hon ville ha många barn. Intressant, undrar hur många barn som skulle kunna landa i det där perfekta hemmet utan att någon skulle bli väldigt olycklig? På något sätt blev det nästan otäckt. Tanken som slog mig är, kan barn få vara sig själva i en sådan perfekt värld? Finns det plats för riktiga människor? Kan man glad ibland och alldeles rasande ibland eller sorterar man bort otäcka känslor i skoskåpen i hallen? Kan man vara både kärleksfull och svartsjuk i ett hem där allt är vackert eller åker ut... Svart eller vitt... Barn föds inte goda, inte onda heller utan alla människor är lite både och...

Fastän varenda reportage på sätt och vis var unikt så fanns det ändå förvånande många likheter. Samma typ av annorlunda saker liksom... Samma typ av annorlunda trädgård, planlösning och perfektionism. Samma beskrivningar. Har någon en "vacker gammal rostig cykel med blommor" så har någon annan en "vacker gammal gjutjärnsspis med blommor". Kusinhus och kusinträdgårdar. För mig känns det inte som om skrattande bråkande snorande barn hör hemma i den där perfekta världen. Ett liv med barn är bra mycket roligare än perfekt. Hoppas den där vackra kvinnan får alla de där barnen och att hennes liv blir bättre än perfekt. Här hittade jag en länk om hur heminredningstrenden även låser fast männen. Jämställt? Tjoho, jag tror att den är över snart... Kram på er

onsdag 1 september 2010

Tårar men allt under kontroll

Jösses så vi grät igår, både jag och Lillasyster. Inte alls roligt att bli sövd, bli skrapad bakom näsan och få rör iploppade i öronen. Men allt fungerade fint och vi blev så väl omhändertagna. I våras var vi på öron näsa hals och nu blev vi kallade. Lillasyster fick en skvätt alvedon och Emlaplåster på morgonen och sen åkte vi in och Lillasyster blev opererad. Klart vi grät en del men allt var ändå väldigt lugnt. Alla var jättefina och det kändes som om de andra patienterna också var väldigt nöjda. Vilken tur vi har som har ett land med sån offentlig sektor. Måtte vi inte rasera tryggheten utan att tänka oss för...

Ibland blir man påmind om att det som vi ser som vår rättighet och helt naturligt egentligen är ovanligt. Allmän sjukvård, skola och föräldraförsäkring finns verkligen inte överallt. Förra veckan kom jag via jobbet i kontakt med bärplockare som kommit hit från andra länder. Ledsna, smutsiga och hungriga med drömmar om en annan framtid, ett annat liv. Inte någon lätt situation alls. Tårar där också, men en helt annan sorts tårar.

Vilken lyx det är att bli omhändertagen, kanske gråta lite i en trygg miljö och sen ta bilen och åka hem. Kram på er