Då var det dags igen. Jag har gjort det otaliga gånger, viktigt men ändå så jobbigt. Med Storebror ett par gånger och med Storasyster otroligt många gånger. Nu var det Lillebrors tur.
- Mamma jag vill inte dö...
Och så tog vi snacket. Helst vill man förstås aldrig tänka på att någon ska dö men ändå kan man inte kliva förbi att det är det enda som är rättvist i livet, att vi alla ska dö.
- Mmm, Lillebror vet du vad, du är snart sju år och har kanske 70 eller 80 år framför dig.
Och så pratade vi om det en stund. Och att det kanske finns en gud och vad som händer efter att man dör och vad händer med dom som blir brända...
Mina snack om döden brukar sluta med att vi planerar. Att vi pratar om att det kanske finns en stor walk-in-closet där alla mysiga man känner som har dött står och väntar och visar en hur man väljer vingar. Och så pratar vi en stund om möjliga färger och former på vingar och hur de vi helst skulle vilja ha skulle se ut. Idag kom jag på att eftersom jag inte är så van att flyga vore det kanske bäst om jag utrustades med en tuta i början.
Jag blir helt gråtfärdig av tanken men det känns som om en väldigt viktig fråga att inte väja för. Och vågar man bara hålla i så får man ändå lite perspektiv på livet. Då kan vi njuta av livet och glömmer inte bort att köpa jordgubbar bara för att det kostar lite... Här och nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar