4 månader senare

Den är på väg in igen nu, toan. Idag är det fyra månader sedan vi upptäckte vattenskadan. Så man kan säga att vi liksom levt på undantag ett tag. Ni vet äh, det ger inget att vi gör det där eller det där än, snart kommer det hit hantverkare. Äh, det lönar sig inte att ... för snart river de golvet. Äh, det lönar sig inte... för snart blir det ju... osv osv

Jösses, vår bästa stök ursäkt håller på att försvinna och igår hade jag en smärre Kaoskris. Gick runt huset och såg bara jobb o jobb och åter JOBB. Hade samma känsla som Storasyster hade när hon var sex år och fick ett superduper utbrott -VARFÖR SKA JAG SPRINGA RUNT RUNT OCH FRAM OCH TILLBAKA OCH UPP OCH NER I HELA HUSET OCH ALDRIG FÅR JAG VARA LEDIG... Jag ville verkligen inte vara ett bittert offer men jag kunde bara inte hejda mig.

Idag känns det bättre. Jag skulle fortfarande kunna gå in i vilket rum som helst i hela huset och börja röja men det är ok. Jag väljer att inte göra det. Golvet vi valde i hallen är mer än vettigt ljust, allt syns, men det är också ok. Jag tänker inte att barnen ska titta på varandra som vuxna och säga mamma? Hade vi en sån? Hm, när du säger det så... menar du kanske kvinnan som stod i hallen och dammsög och skurade dagarna i ända? Mannen och jag skrattar åt att vi varit så korkade men bestämmer oss för att vi ändå är nöjda och att det ska vara lagom städat, inte fin-fint jämt där också...

Nu tänker jag gå ner i källaren och försöka avliva Foppatofflorna (de har fler liv än katter, studsar upp i hallen igen som gummibollar) och skrämma ner några urvuxna kläder i någon låda. Det måste vara dagens viktigaste, att se till att vi inte fryser så att vi kan fortsätta att vara friska och ha en värld full av liv. Stöket hör till... Kram på er Bloggvänner